Fullgod bevisning i brottmål eller ej ? det är (ofta) frågan. Allmänheten har ibland en klar uppfattning i något mål som varit omdiskuterat i media. Bevisnivån som erfordras för en fällande dom är att det ska vara ?ställt bortom rimligt tvivel?, att den som åtalats för brott verkligen är skyldig. En hundraprocentigt säker bevisning kan aldrig krävas, eftersom domare då skulle behöva ha en utomjordisk förmåga att avgöra vad som är sant och falskt.
Inom rättsväsendet, alltifrån polisen till domstolarna, händer mycket. Varje dag något att glädjas åt eller ? dessvärre ? att reta sig på. För att börja med något glädjande, till och med mycket glädjande, är att framhålla när åklagare proaktivt ligger på inom ett eftersatt område som gäller trafiksäkerhet.
Brottmålsdomar kan vara mer eller mindre enkla att läsa och förstå. Inte minst för allmänheten. De flesta inser att våldtäkt (en brottsrubricering som för övrigt kan vara på väg att ersättas med sexuellt övergrepp) är en synnerligen integritetskränkande gärning för den som utsätts för ett sådant brott.
Likaså är det känt att bevisvärderingen i just dessa mål ofta är svår, inte minst mot bakgrund av att hela bevisbördan vilar på åklagarens axlar. Till det kommer att gärningen oftast äger rum mellan två personer i enrum utan några vittnen.
Cabotage är ett begrepp som för de allra flesta låter både främmande och krångligt definitionsmässigt. Ordet betyder att en nationell kommersiell godstransport utförs av en operatör som tillfälligt är i landet. Enkelt så det förslår, eller?
Resultatet av en brottsutredning är viktigt. Det kan vara framgångsrikt för brottsoffret och förödande för den misstänkte gärningspersonen. Utgången är aldrig given på förhand. Sena och i tiden långt utdragna förundersökningar är aldrig bra. Rättvisan blir lätt lidande.
Från ett mer allmänt perspektiv är varje ambitiöst och proffsigt genomförd förundersökning som kan leda till lagföring av den eller de skyldiga en framgång.
Fick ett mejl från en erfaren polis i Stockholm som hade läst en av mina många krönikor i Proffs om stora brister i polisens trafikövervakning. Innehållet känns både bekräftande och otäckt vad gäller mina farhågor. Till exempel att det kan löna sig att neka i sten för den som mot förmodan skulle råka fastna i en poliskontroll i trafiken.
Många med mig är oroliga över nedprioriteringen av polisens trafikövervakning. Allt färre poliser syns i trafiken och många har till exempel på E4 och E6 funnit sig kunna fastslå att fri fart råder i praktiken. Så blir det om risken att åka fast även för rejält flagranta hastighetsbrott är liten.
Ibland sänks hastigheten längs våra vägar eller gator genom att beslut fattas i vederbörlig ordning och nya skyltar sätts upp. 40 km/h är på allt fler ställen högsta tillåtna fart i många städer och samhällen. Den formella sidan är en sak och hur hastighetsanpassningen sker är en helt annan.
Den så kallade UberPop-verksamheten torde vara över. Arrangören har länge kämpat för att det är en tillåten form av samåkningstjänst som går ut på att privatpersoner med bil ska kunna plocka upp passagerare mot viss betalning. Avgöranden i allmänna domstolar har emellertid satt P för verksamheten. I allt fall tills vidare.
Även i en rättssal där brottmål handläggs kan humoristiska situationer passera. Minns särskilt ett mål där jag hade åtalat en präst för osant intygande avseende innehållet i ett personbevis (prästen frikändes) och där prästen efter ungefär halva huvudförhandlingen sittande intill sin försvarare plötsligt reste sig från den tilltalades bänk och sakta skred på väg ut ur rättssalen.