Yrkesförarens kompetens är guld värd

Som en del av er kanske redan känner till har jag ett förflutet som yrkeschaufför. Jag började som busschaufför på SJ i mitten av 1980-talet för att kort därefter köra turister till Italien, Österrike och Jugoslavien för Egon Svensson i Ödåkra. Det blev även en hel del skolskjutstrafik hos herr Svensson. Men redan som litet ?knott? hade jag siktet inställt på lastbilstrafiken och jag visste med säkerhet att jag en dag skulle köra långtradare. Det lät inte vänta på sig särskilt länge och 1988 fick jag så anställning på ett åkeri utanför Åstorp i Skåne. Där rattade jag runt i diverse distributions-, växelflaks- och fjärrbilar.

Jag kan bara…

Varför berättar jag nu det här då? Jo, för några dagar sedan pratade jag med en man som kört lastbil i hela sitt yrkesverksamma liv. För några år sedan råkade han dessvärre ut för en sjukdom och idag har han en tuff match att klara av sitt jobb. Detaljerna om sjukdomen kan vi utelämna. Men de ord han sa till mig är väldigt lika de tankar som jag själv haft en gång. ?Vad ska jag göra om jag inte längre kan köra lastbil. Det är ju det enda jag kan?, sa han. Det är inte första gången jag hör en yrkesförare som säger så. Det händer faktiskt ganska ofta.
Saken är den, att ni yrkesförare bär på en kunskap som ganska få människor har. Ni är fantastiskt duktiga på att manövrera era fordon, lasta, lossa och säkra er last samt att ni är insatta i den lagstiftning som berör er profession. Åtminstone besitter majoriteten av våra svenska förare dessa kunskaper.

Jämfotahopp

När jag själv slutade som chaufför, förvisso av egen fri vilja, bestämde jag mig för att föra mina kunskaper vidare. Jag fick jobb på ett transportgymnasium.
Parallellt med mitt lastbilskörande och mitt utbildningsjobb har jag allt sedan 1991 skrivit för tidningen Proffs. Dessa sysslor har liksom gått lite hand i hand och jag har varje morgon vaknat med känslan att det ska bli kul att möta den nya arbetsdagen. En känsla som jag trodde skulle vara omöjlig att uppleva efter den dag då jag permanent hängde upp lastbilsnycklarna på den krokiga spiken i åkeriets personalrum. Jag vill ingjuta hopp i alla som känner sig nedstämda vid tanken på att en dag kanske tvingas till ett karriärbyte. Det finns många i vår värld som skulle hoppa jämfota om de fick dra nytta av er kompetens. Det gäller bara att vara på hugget och se var behoven finns.

Nu laddar vi om

Nu är det sommar igen och min förhoppning är att ni alla ska få tillfälle att njuta av några veckors ledighet. I augusti ses vi väl på Elmia?
Härmed stänger vi redaktionen ett litet tag. Hängmattan väntar. Det gör tyvärr även den där husgaveln som behöver ny färg och taket på uthuset som behöver ses över… Strunt samma, det ska bli skönt att ladda batterierna.
Ni som inte kommer till Elmia kan se fram emot ett nytt nummer av Proffs. Det kommer ut den 15 augusti.

Ha en skön sommar!
Göran Rosengren