Bobbys erfarenhet inom tidningsvärlden är stor. Inom lastbils-fackpressen startade den i slutet av 80-talet och år 1990 blev han chefredaktör på Proffs. Bobby blev snart känd som en driftig, lite kaxig men högst kompetent chefredaktör. Kaxigheten och kompetensen smittade snabbt av sig i tidningens redaktionella innehåll och därmed hade tonen och riktningen för tidningens framtid spikats.
För mig personligen betydde Bobby att jag ganska abrupt hamnade i tidningsbranschen. Som yrkesförare läste jag naturligtvis Proffs och via en annons i tidningen sökte Bobby fler skribenter. Jag har alltid gillat att uttrycka mig i text och tänkte att jag nog hittat ett kanonbra sätt att kombinera mitt lastbilskörande med min passion för skrivandet.
Övertro?
Bobby lärde mig intervjuteknik och hur man skriver bra redaktionella texter. Men ganska ofta kände jag att han nog hade ett slags ”övertro” på mig och mina färdigheter. ”Du ska bli min efterträdare”, sa han redan i ett mycket tidigt stadium. Men jag trivdes allt för bra med mitt liv som lastbilschaufför och kunde inte för en sekund tänka mig att parkera mig i en kontorsstol.
Men alla som känner Bobby vet hur envis han kunde vara. Han gav sig alltså inte och år 2004, i samband med lastbilsmässan på Elmia, stod jag plötsligt med ett knippe visitkort i min hand, alla med mitt namn och alla med titeln ”chefredaktör”.
Från panik till Panicale
Efter 14 år på Proffs valde så Bobby att dra sig tillbaka från det redaktionella kaoset, paniken och stressen. Han och hans hustru Ann flyttade till Panicale i Italien för att förverkliga deras gemensamma dröm, att bosätta sig på en vingård och njuta av livet där. Nåja, en hel del hårt arbete med gårdens skötsel, rumsuthyrning och annan turistverksamhet stod på parets agenda. Men att Bobby älskade sitt nya liv i Italien rådde det aldrig några tvivel om.
Bobby-andan lever
Såhär i efterhand kan jag inte vara annat än tacksam för Bobbys beslutsamhet. Trots att jag hade en tuff uppgift att axla – att efterträda en av våra kanske mest rutinerade tidningsmän i vårt fack.
Jag har aldrig ens försökt att efterlikna Bobby och hans sätt att driva redaktionen. Däremot lever Bobby-andan till stor del kvar inom förlagets väggar – även om redaktionen numera ligger drygt 50 mil söderut jämfört med för snart sex år sedan. Och jag lovar att så länge jag har något att bestämma över på tidningen, ska denna anda hålla i sig.
Drömmen blev sann
Med den här dystra inledningen på utgivningsåret 2010 är det svårt, för att inte säga omöjligt, att skriva om vårt 20-årsjubileum som vi tänker fira i år. Vi får helt enkelt ta upp det i ett framtida nummer av Proffs istället. Jag är oerhört ledsen för att Bobby inte fick möjlighet att uppleva jubileet. Han fick däremot sin dröm om Italien att gå i uppfyllelse – och det gläder mig. Mina tankar går till Bobbys hustru Ann, sonen Lucas och dennes hustru Charlotta.