Normalt sett är ju sjöfart inget vi ägnar oss åt på vår redaktion och egentligen hade SEKO sjöfolks pressmeddelande hamnat i papperskorgen utan åtgärd – om det inte vore för rubriken i mailet: ”Konsumenter beredda att betala för schysta transporter”.
Vad är nu det här? Jag läser ingressen som berättar om ”anständiga villkor i transportledet”. Mitt intresse är fångat och jag läser vidare?
SEKO:s undersökning redogör för allmänhetens syn på arbetsvillkoren för de som transporterar varor till Sverige från världens alla hörn. Detta borde ju rimligtvis handla även om våra inrikes transporter. Det gör det också!
Tanken slår mig. Varför har inte Transportarbetareförbundet gjort en sådan här undersökning?

Kan bli noll

Jag tar fram min räknedosa och slår några snabba exempel. En trailer som går från Malmö till Stockholm tillryggalägger cirka 60 mil. Låt säga att den lastar 25 ton och att lasten består av just bananer för enkelhetens skull.
Det utländska åkeriet, som till råga på allt saknar tillstånd för cabotagetrafik i Sverige, kör sträckan för en kostnad av 70 kronor per mil. Det svenska åkeriet – med en svensk förare bakom ratten – vill ha 170 kronor per mil. Skillnaden på den tillryggalagda sträckan blir då 6 000 kronor. En ”merkostnad” som motsvarar 24 öre kilot för bananerna i lasten.
Jag är medveten om att min uträkning inte på något sätt är vetenskaplig, men det är ändå en intressant jämförelse. Med dagens valörer kan ju 24 öre för övrigt avrundas neråt så att kostnaden blir noll för slutkonsumenten, om man vill skoja till det lite.
Etthundra kronor mer per mil kan ju låta hutlöst – men kommer liksom i ett helt annat ljus när man bryter ner kostnaden till ”konsumentförpackningar”. Vad pratar vi egentligen om?
Självklart är det ju en intressant tanke att leka med. Sanningen är nog att vi konsumenter inte tjänar något på de ”billiga” transporterna som idag utförs av 70-kronorsåkerierna. Tanken att speditörerna antagligen tar hand om mellanskillnaden, slår mig.

50 kronor i månaden

Låt oss fortsätta räkneövningen för att sätta ytterligare perspektiv på det hela. Observera att mina exempel fortfarande inte är vetenskapligt utförda.
När min familj bär in kassarna från en veckohandling kan jag tänka mig att vikten på ”godset” ligger i trakterna runt 20 kilo. Mjölk är tunga prylar!
Om vi säger att alla varor i kassen har åkt inrikes motsvarande en snittsträcka på 60 mil, borde alltså kostnaden bli cirka fem kronor högre. Eller vi säger en tia, för givetvis ska butiksledet lägga på 100 procent.
För min familj betyder detta en merkostnad om 40 – 50 kronor per månad på vår konsumtion. Och då skulle jag kunna känna mig nöjd i min vetskap att alla chaufförer har rätt betalt för sitt hårda jobb. Om man kunde få EU med på noterna och kräva en viss mininivå vad avser chaufförslöner i respektive medlemsland, förstås.
Tänk, då kunde ju även utländska förare fått ett drägligt liv och kanske inte behövt sitta och häcka bakom sitt gasolkök på Stigs Center i väntan på nya körningar?
Då hade vi kanske fått en sundare konkurrens i branschen och alla hade återigen kunnat säga att ”jag har världens bästa jobb – jag är yrkeschaufför”. För så kände jag själv, men det är ganska längesedan nu?