I skrivande stund har jag nyss lagt på luren efter att ha haft ett mycket trevligt och sakligt samtal med en av våra läsare. En man från Borås, som kände sig manad att ringa för att få klargjort vad jag egentligen menade med mina ord.
Eftersom utrymmet i en tidning är begränsat, är det svårt att gå allt för djupt i tankarna och i egna resonemang. Därför tar jag (mycket gärna) ytterligare ett nummer av tidningen i anspråk för det här viktiga ämnet.
Självklart är det så, att vägunderhåll och halkbekämpning har blivit eftersatt på många håll. Det finns nog ingen, inte ens hos berörda myndigheter, som säger emot på den punkten. De samtal som jag har haft med representanter för Trafikverket, har gjort klart att man även där är smått uppgivna. Man förklarar att budgeten stryps åt för varje år och att pengarna helt enkelt inte räcker till. Och vad gäller det mindre vägnätet, lär det definitivt inte bli bättre i framtiden. Tvärtom, varnar man.

Blir ingen debatt

Vad jag egentligen vill ha sagt, är att vi måste börja protestera på allvar. Men jag menar att den här diskussionen måste ske fortlöpande. Inte endast i ett två minuter långt inslag på tv-nyheterna efter en allvarlig dödsolycka.
Visst är det så att sorgen och frustrationen efter en dödsolycka är stor och att alla vill visa sina sympatier med de drabbade, bland annat genom att framhäva väghållarens alla brister. För bristerna är oacceptabelt stora i många fall.
Men det blir aldrig någon ”debatt”. Efter tv-inslaget om olyckan, byter man snabbt ämne och börjar prata om till exempel Greklands usla ekonomi. Dagen därpå rullar allt på som vanligt igen. Inte ett ord om väghållningen.

”Sluta klaga”

För några veckor sedan fick jag personligen ett lysande tillfälle att starta en debatt om väghållningen lokalt i mina hemtrakter. Postens lastbilar vägrade då att köra ut till oss som bor lite utanför kommunens huvudort, med motiveringen att vägarna inte var säkra att köra på i den snömodd som uppstått under natten. Jag ifrågasatte då rimligheten i att en pakettransport inte fick köra på vägarna men att skolskjutsarna gick som vanligt. Och undertecknad fick snabbt ta emot en rejäl ”snyting”. Vi på landsbygden skulle minsann ge f-n i att ringa till väghållaren och klaga. För vi har inget att klaga på, ”vägen är hur fin som helst” och ”jag vet vem du är”, skrek en av väghållarens inspektörer genom sitt nervevade fönstret på det tydligt profilerade fordonet. Ivrigt gestikulerande och galande, försvann sedan ”inspektören” bort längs vägen tills hans ord inte längre gick att höra.
Hans chef på det stora företaget menar dock att vi visst får lov att ringa när något är på tok. Förhoppningsvis har även ”inspektören” fått reda på det nu.

En sann hjälte

Hur som helst hålls den lokala debatten här i min hembygd vid liv. ”Inspektörens” chef, samhällets företagarförening och en representant för Trafikverket har träffats och diskuterat läget, behoven och konsekvenserna av när transporterna till och från företagen ställs in på grund av dåligt vägunderhåll. Och det är just detta som var – och är – poängen med det jag skriver.
Postens chaufför, som beslutade sig för att inte köra på våra dåligt halkbekämpade vägar, är en sann hjälte och ett föredöme för hela yrkesförarkåren. Han vågade sätta ner foten och hans motivering var, ”tänk om jag får sladd på lastbilen när jag möter skolbussen”.
Om fler transportörer hade vågat säga stopp, hade detta snart fått konsekvenser för allmänheten. Ett lysande tillfälle att starta en debatt värd namnet. Men det förutsätter så klart att chauffören ifråga får samma fina uppbackning från sin speditör som killen i Postens lastbil fick från Posten Logistik.

Summering

Alltså. Skapa debatt innan det händer en olycka. Håll debatten vid liv och ge aldrig upp visionen om acceptabla och farbara vägar. Låt er aldrig slås ner av gapande ”inspektörer”, men glöm inte för en sekund ert eget ansvar som fordonsförare.