TYA:s undersökning visar att 27 procent av företagen inom BA, Biltrafikens Arbetsgivareförbund, troligen kommer att behöva anställa förare. Tre procent av företagen tror tvärtom, att de tvingas säga upp personal under det kommande halvåret.
Så långt verkar ju branschen stå inför en ganska ljus framtid. Och inget ont om undersökningen. Det finns ingen anledning att tvivla på att den skulle vara missvisande i fråga om antalet ”nya” förare som behövs. Den stora frågan är kanske snarare vilken nationalitet de nya förarna kommer att ha. Svenska? Inte lika troligt med tanke på den utveckling som pågår. Och – inte minst – med tanke på många speditörers inställning till ”dyra svenskar”.
I nästa statistiska undersökning hade jag gärna sett att den frågan på något sätt hade ingått.

Stor blomlåda

Varför tillåts inte chaufförer ha en social standard i klass med övriga yrkesmän/-kvinnor? Det vore intressant om någon speditör rakryggat ville ställa upp på en intervju på det temat. Att de lyckas dumpa lönerna för chaufförerna och slå åkeriernas ersättningar i botten vore ju kanske en god affär för gemene man – om prisdumpningarna åtminstone hade kommit allmänheten till del. Men så sker ju faktiskt inte. De enda som tjänar på misären är våra, i många fall, stora och väletablerade speditionsföretag.
En relevant fråga är så klart om åkare överlag är för snälla? Här kunde jag valt en annan formulering, men den överlåter jag till dig som läser att fundera på.
Det enda alternativet som snart återstår för åkerierna är att helt enkelt strunta i att köra. Så gjorde till exempel min gamle åkare vid fler än ett tillfälle.
Vid ett av dessa tillfällen, en prisförhandling, var jag personligen närvarande. Till en början var speditörens ton ganska kaxig. ”Och vad ska du göra med dina bilar nu då?”, frågade han och tittade över glasögonen.
”Jag ska använda dem till blomlådor, bry dig inte om det du”, svarade min åkare med hög och barsk stämma som fick kristallvaserna på fönsterbänken att avge en svag, men hörbar resonans.

Tavlorna skramlade

Speditören förstod att åkaren menade allvar. Detta av tidigare erfarenheter från ”prisförhandlingar” med vederbörande, då åkarens röst haft liknande effekt på omgivande föremål. Speditörens kaxiga attityd övergick strax till uppenbar förtvivlan. Godset stod på terminalen – och mottagaren i Norge var ivrig över att få ta emot det.
”Hur ska jag göra med godset”, frågade speditören, nästan bedjande.
”Du kan skicka det med styvnackad brevduva”, sa min åkare innan han drog igen dörren till kontoret i Malmö Frihamn med en smäll, så att tavlorna på väggen skramlade och hamnade på sned.

Sensmoral

Jag minns att avståndet mellan speditörens kontor och utfarten från Frihamnen endast var något tiotal meter. Vi parkerade den tänkta Norgebilen utanför kontorsbyggnaden och låste dörren. För den skulle ju stå kvar i hamnen tills åkaren fixat nya uppdrag för den. Var det tänkt i alla fall.
Men innan vi hade kommit ut från hamnområdet med ”min” lastbil, ringde åkarens mobiltelefon. Det var speditören. Åkaren fick sin höjning av milpengen. Och vi körde för speditören i väldigt många år efter den ”förhandlingen”.
Sensmoralen är att det faktiskt finns metoder att ta till för att få folk att förstå hur viktiga ni chaufförer och åkare är för alla oss andra. Det krävs dock både en portion mod och – inte minst – sammanhållning.