Efter att på ganska nära håll ha följt polisens offensiva arbete mot olaga cabotage, kan jag inte sluta förvåna mig över diskussionerna som uppstått runt den lagstiftning som omgärdar cabotagetrafiken. Eller rättare sagt runt bevisföringen då en transportör hävdar att denne kommit in i landet med en internationell transport.

Polisen och de företrädare på Transportstyrelsen som Proffs har pratat med, hävdar att det ska finnas med dokument i hytten som direkt kan visas upp för polis eller tulltjänsteman.
Transportindustriförbundet, STIF, hävdar å sin sida att man ska ha betydligt längre tid på sig att skaffa fram dokumentet ifråga.

Varför? Det måste ju vara samhällsekonomiskt mest gynnsamt att speditören ser till att det alltid finns en kopia på CMR för den inkommande transporten med i hytten i den lastbil som kör, eller har kört, godset. Varför skulle dokumentet inte finnas med?
Självklart vill man som frilansande jurist krångla till det för att den egna affärsidén ska vara hållbar. För så ser jag på saken. Något så enkelt som en extra kopia på ett CMR ska inte kunna sätta käppar i hjulet för effektiva poliskontroller.

Vi vet nog alla varför det finns regler kring cabotagetrafiken. Och vi känner till varför det finns regler för kombitransporter, och så vidare. En del detaljer är dessvärre inte knivskarpt formulerade och i dessa fall bör Sveriges juridiska krafter samverka för att uppnå lagens avsedda ändamål.

Att jurister istället väljer att nagelfara lagen i syfte att utnyttja uppkomna luckor är ett gement beteende. Vad vinner en transportör på att inte ha med sig en enkel fraktsedelskopia? Mer än möjligheten att fiffla, alltså?

Biltrafikens Arbetsgivareförbund, BA, har besvarat en remiss från Näringsdepartementet för att öka regelefterlevnaden hos yrkestrafiken på väg. BA understryker i sitt svar att det inte bör finnas någon tidsgräns för klampning samt att förskott på sanktionsavgift är ett viktigt redskap för att få till stånd verkställighet utomlands.

Ett par klick bort – fortfarande under Transportgruppens domännamn på internet – hittar vi Transportindustriförbundet, STIF. De har också svarat på samma remiss – fast med retorik som går stick i stäv med sitt systerförbund. Man motsätter sig i princip allt som kan sätta stopp för en olaglig cabotagetransport.
Varför?

Att ställa frågor till STIF och BA borde ju vara det bästa för att ta reda på hur de tänker. Men en sak har representanterna i förbunden gemensamt. De vill helst inte prata med oss på tidningen Proffs.

Jag tycker att det här börjar få ett löjets skimmer över sig. Om det beror på STIF:s märkliga syn på cabotaget eller på den tystnad vi upplever när vi ställer frågor vet jag faktiskt inte.

Kanske kommer svaren om transportköparna/speditörerna plötsligt skulle börja känna sig vilseledda av sitt förbund, STIF? Kanske om arbetsgivarna på åkerisidan skulle börja ställa kritiska frågor till sitt förbund, BA?