Som redaktör kommer man ofta i kontakt med rättsfall. Vissa skickas som tips till redaktionen, andra hittar man själv – vare sig man vill det eller inte.
Det senaste på ämnet ”rättsparodi” är att lagförslaget om förbud mot eftersupning inte blev av.

Det är inte förbjudet att förstöra bevisning mot sig själv. Det är alltså inte olagligt att hävda att man tagit sig ett järn efter att ha varit inblandad i en trafikolycka. Lika lite som att en mördare gömmer eller förstör mordvapnet.

Jo, det är ”lagligt” att förstöra bevis mot sig själv – det är däremot tydligen ”olagligt att stifta lagar som förhindrar att så sker.

Det märkliga är att alla riksdagspartier för en tid sedan var helt överens om att man i Sverige skulle förbjuda åtminstone eftersupning. Precis som man har gjort i Norge. I Norge funkade det – men inte i Sverige!

Ett i branschen uppmärksammat rättsfall handlar om efterspelet till den tragiska olyckan i Mogestorp där en 38-årig lastbilschaufför omkom efter att hans lastbil blivit krossad av ett polskt ekipage, där chauffören i rätten hävdade att han inte kört för fort eller på annat sätt varit oaktsam.

Och det köpte tingsrätten. De hänvisar dessutom i domslutet till att den nu omkomne föraren också, tidigare på olycksdagen, hållit en hastighet motsvarande den som olycksförarens ekipage hade strax före kollisionen.

Skillnaden är att den ene föraren hann få stopp på sitt ekipage. Och det borde ju rimligtvis rätten ha tagit notis om. Men icke.

När man läser vidare i domslutet i fråga får jag uppfattningen att den polske föraren har hunnit se och konstatera väldigt många detaljer på olycksplatsen sekunderna innan det small. Räddningsfordonens placeringar, det svenska ekipaget – samtidigt som han har koll på sin trailer som står på tvären bakom dragbilen. Och att han inte kunde få ner farten – och att han därför skulle gasa på istället.

Rätten drar då slutsatsen att det var fråga om just en olycka och inte ett straffbart, vårdslöst förarbeteende.

I domslutet står bland annat: ”Det finns inget i utredningen som motsäger /N.N:s/ uppgift om att han körde i nedförsbacke när han såg olycksplatsen och därför började bromsa men att han, när han märkte att släpet gled ur färdriktningen, avsåg att åter öka hastigheten för att försöka räta upp sitt ekipage. Uppgiften får därför tas för god”.

Frågan som tydligen ingen ställde, vare sig till sig själva, till föraren eller till någon annan med minsta lilla kännedom om lastbilar, är om möjligheten att öka hastigheten så pass att man rätar upp ekipaget överhuvudtaget existerade i det aktuella fallet. I synnerhet med tanke på att väglaget inte tillät att få ner farten. Och med tanke på de vägförhållanden som rådde, med dålig friktion mellan däck och vägbana. Och med tanke på att föraren själv hävdat att hastigheten redan var så hög eftersom han körde i nedförsbacke, med tillägget att ”lastbilschaufförer brukar inte bromsa när de kör i nedförsbackar”.

Frågan som åtminstone jag ställer mig är – hur snabbt kunde hans lastbil köra? Det var ju en ny lastbil enligt domen…

Andra frågor: Vem försöker vi skydda? Varför? Och till vilket pris?