Men glöm inte att se våra olika kanaler som en helhet. På nätet handlar artiklarna till stor del om rufflarna som gör livet surt för er som jobbar seriöst i en bransch som betyder oerhört mycket för oss alla. Tidningen som du nu håller i handen, har en betydligt mjukare ton. För det mesta.
I den här tidningen kan du bland annat läsa om vinterväghållningen i vårt avlånga land. Ett alltid lika aktuellt ämne så snart den första snöflingan faller, fram tills tussilagon poppar upp i dikeskanten.
Vi konstaterar att landets politiker vill ta sig en närmare titt på de så kallade EU-ekipagen. En del röster vill förbjuda dem. Själv är jag tveksam. EU tillåter att korta, tvåaxlade dragbilar registreras och används. EU har dessutom bestämt att vi ska tillåta all trafik från andra medlemsländer på samtliga medlemsländers vägar (under vissa förutsättningar).
Jag har därför lite svårt att förstå varför vi ska förbjuda EU-ekipagen att rulla just här på våra svenska vägar.
I min värld ser jag en möjlighet att ställa hårdare krav på vinterväghållningen. Och kanske även höja ribban för vad en yrkesförare faktiskt ska klara av?
Under min tid som chaufför har jag flera gånger sett hur chaufförer har stått handfallna i branta, snöhala backar, med snökättingen liggandes i en hög bredvid sitt ekipage. Utan en susning om hur kättingen ska hanteras för att hamna på hjulen.
I något fall har jag dessutom bevittnat att kättingen inte ens har passat den aktuella däckdimensionen. Och detta var på 1990-talet. Jag vågar påstå att just den kunskapen har nog inte blivit bättre med åren, för att uttrycka mig i milda ordalag.
När jag å tjänstens vägnar besöker polisens kontrollplatser, är det inte ovanligt att chaufförer från tredjeland står och kliar sig i huvudet när polisen frågar efter till exempel ett förarbevis. Och i de fall det handlar om en cabotagetransport, har chaufförerna många gånger inte en aning om varför polisen har synpunkter på att en frakthandling saknar väsentliga uppgifter så som lagen föreskriver.
Vi talar alltså om yrkeschaufförer. Människor som varje dag, året runt, inget annat gör än transporterar gods, hanterar fraktsedlar, lastar, lossar och allt annat som hör vardagen till.
För att inte tala om lastsäkringen. En förare som har dokumenterad YKB-utbildning vet många gånger inte vilka krav som ställs på lastsäkring.
Du milde tid…
Ett EU-medlemskap innebär att gränserna står vidöppna för bland annat alla transportföretag att flytta gods mellan medlemsländerna. EU ställer krav på förarkompetens men har uppenbarligen ingen (eller åtminstone väldigt dålig) koll på hur det ser ut i verkligheten – att YKB inte sällan köps på svarta börsen utan att föraren har gått en enda minuts utbildning.
Man skapar kriterier för hur en gurka och en jordgubbe ska se ut och man gör det omöjligt för en gammal kvarn i Småland att med hjälp av turbiner utnyttja energin i ett vattendrag så som man gjort i hundratals år ”före EU”.
EU lägger sig ofta i så mycket i vår vardag, men varför undviker man att peka med hela handen när det gäller just framkomligheten på våra vägar?