Partiernas respektive marknadsföringsarbete har framförallt gått ut på att smutskasta konkurrenterna istället för att lyfta fram vad man själv har för styrka. Väljarna placerades i ett tidigt skede på åskådarbänken – och där fick vi sitta och titta på när den ena skandalen efter den andra presenterades – på bästa sändningstid och på alla löpsedlar.
Man idiotförklarade både sina politiska motståndare, liksom väljarna som man uppenbarligen inte trodde sig vilja ha konkreta vallöften.
Bakom partierna radade fanatiska anhängare upp sig för att hjälpa sina ”gudar” att bära fram sina utvalda offer till skampålen – ivrigt påhejade av kvällspressen!
Undersökande, objektiv och informativ journalistik blev vi inte särskilt bortskämda med.
Nu till något helt annat. Den 2 juni avslutade Tomas Olsson sitt välgörenhetsprojekt, ”Spring för livet – Stockholm-Helsingborg”. Som projektnamnet antyder, handlade det om att till fots ta sig de 64 milen från Stockholm till Helsingborg. Han gjorde det för att samla in pengar till Cancerfonden. Målet var att dra in 200 000 kronor, vilket han gjorde med råge.
Proffs har varit en av hans större sponsorer. Vi gick i ett tidigt skede in i hans projekt. Inte för att han har någon anknytning till lastbilsbranschen, utan istället för att Cancer helt enkelt drabbar oss alla oavsett vad vi jobbar med.
Grattis Tomas, du har utfört stordåd och jag är stolt över att du under hela din resa burit tidningens logotyp på dina löparkläder!
Samtidigt som Tomas nådde fram till mållinjen i Helsingborg, laddade hela staden upp för fotbollsderby. HIF skulle möta MFF och vart du än vände blicken syntes poliser. I varenda gatukorsning, vid varenda uteservering – poliser och ännu fler poliser.
Frågan har varit aktuell flera gånger tidigare – men vad sjutton kostar inte detta ”nöje” oss skattebetalare? Varför ska samhället egentligen bekosta den här cirkusen? Behöver vi inte våra redan hårt prövade poliser i annan verksamhet? Polismissbruk. Ett nytt ord som beskriver eländet på ett sammanfattande sätt.
Några dagar senare pratar jag med trafikpolis Richard Karlsson vid Helsingborgspolisen, och frågorna blir då om möjligt ännu fler. Richard var en av få poliser som inte var kommenderad att bevaka ”fotbollsfansen”.
Han funderar över om samhället hade accepterat bengaler och kravaller i andra sportsammanhang. ”Tänk om en veteranbilsträff hade spårat ur med bengaler och kravaller – tror du att den träffen hade haft någon framtid?”, frågar han. ”Eller Svenska rallyt?”.
Svaret på hans fråga är så klart enkelt, det hade varit slutkört – punkt.
Personligen anser jag (och sticker in huvudet i getingboet) att om en enda bengal tänds på en fotbollsläktare, skulle den arrangerande föreningen fått spela sina matcher utan publik i ett helt år.
När jag den där söndagen i juni ser att det faktiskt syns flera trafikpoliser bland ”kravallpoliserna” på Helsingborgs gator, stärks jag i min uppfattning. Jag blir faktiskt riktigt förbannad när jag tänker på att dessa poliser istället kunde ha stoppat rattfyllor, överlaster och otillåtna cabotage. Nu står de i en gatukorsning och ser på när tusental fulla ”fotbollsfans” skrålande vinglar fram till fotbollsarenan Olympia. Skamligt!