Vi har fått vänja oss vid olagliga transporter, ”tunga rattfyllor” och annat elände. Osund konkurrens har blivit vardagsmat och vi höjer snart inte ens på ögonbrynen när vi hör talas om fusket.

I tidningens strävan att lyfta eländet till ytan i våra artiklar har vi mötts av både ris och ros från sådana som säger sig arbeta för åkeriernas bästa. De allra flesta gillar våra hårda nypor, men det finns också några som anser att vi gör branschen en otjänst genom att prata om det som försiggår i delar av transportbranschen.

Det kanske svåraste för oss på redaktionen att ta in är när folk ljuger i tafatta försök att smita undan ansvar. Att en fuskande bulgarisk åkare med en makedonsk chaufför utan förartillstånd försöker att lura oss är kanske inte något som vi reagerar särskilt starkt på. Men när myndighetspersoner inte håller sig till sanningen, då går pulsen upp.

Jag har till exempel under en längre tid jobbat med att försöka reda ut vart de 100 ”cabotagemiljonerna” tagit vägen. Och i det arbetet har jag råkat ut för en hel del lögner. Eller om det är ren okunskap? Jag vet faktiskt inte. Hur som helst så är det högst pinsamt för Polismyndigheten. För hur kan 100 miljoner kronor bara försvinna?

I mitt senaste försök att reda ut det hela skickade jag några enkla frågor till polisområdescheferna i landets sju regioner. Hur stor del av pengarna har ni fått er tilldelade och hur har ni använt dem i syfte att stävja olagligt cabotage? Så löd frågorna på ett ungefär.

Det första svaret kom från region Mitt. Men inte från polisområdeschefen utan från chefen för utvecklingscentrum, polismästare Maria Lönegård.

Lönegård var egentligen inte tänkt som mottagare av frågorna men har fått dem ändå via polisens kommunikationsenhet. Hennes svar skulle dock ge eko i andra regioner.

Hon skriver i sitt svar att pengarna inte har öronmärkts. Sedan randar hon ner en tämligen exakt kopia av ett svar som jag fått från region Mitt redan vid årsskiftet i år. Cabotageutbildningen 2018, kostade 2,6 miljoner, skriver Lönegård.

Därefter berättar hon om ett nytt IT-system för flygande inspektioner och att man köpt upp en extern tjänst för utbildning och validering av Polisens bilinspektörer och poliser ”så att de uppnår den kompetens som numera krävs enligt Transportstyrelsens föreskrifter”.

Men vänta nu… De 100 miljonerna skulle väl gå till kampen mot det otillåtna cabotaget? IT-systemet och valideringen har fått ett eget anslag på drygt 10 miljoner kronor.

Maria Lönegård har med andra ord inte en susning om vad hon talar om. Och som väluppfostrad individ borde man först och främst valt att i det läget inte säga något, alternativt ta reda på fakta innan man skickade svaren. Eller åtminstone säga ”tack” när undertecknad påpekar felaktigheterna. Men istället möts jag av tystnad. Och något nytt svar med riktig information kommer aldrig.

Det som sedan hände var att andra regioner svarade med exakt samma ord som Lönegård (som naturligtvis skickat ut sin text till regionerna för att ”hjälpa” dem att bemöta den besvärliga journalisten från Proffs).

Begreppet ”funktionell dumhet” betyder att man skickligt, samvetsgrant och kompetent utför sitt jobb utan att ta hänsyn till ifall det löser problem, skapar en bättre värld och hjälper våra medmänniskor. En hyfsat passande beskrivning av myndigheten i ovan nämna ärende – tycker jag?