Under min semester funderade jag bland annat på vad jag skulle kunna berätta om i det fall jag hade satt mig ner för att skriva ett inlägg om mina egna upplevelser på den tiden jag körde lastbil. Vad har jag varit med om som möjligtvis skulle kunna vara något att berätta om?

Det blev alldeles tomt i huvudet. Jag har ju ”bara” kört lastbil och haft det allmänt kul på jobbet.

Plötsligt slår det mig. Kanske jag skulle skriva om den gången på 1980-talet då jag i min gröna ungdom valde att be om hjälp för att backa intill de jobbiga lastbryggorna hos Pågens bröd i Malmö med mitt bil- och släpekipage?

Intill stod nämligen ett likadant ekipage som mitt. Jag frågade en kvinna i närheten om hon visste var killen som körde det aktuella ekipaget befann sig. ”Killen” visade sig vara kvinnan i fråga.

Då på 80-talet var det väldigt ovanligt med kvinnliga chaufförer. Men köra lastbil kunde tjejerna så klart även på den tiden. Hon backade till på under minuten. Själv kände jag mig väldigt dum som för några sekunder tvivlade på hennes kompetens.

Men vad skulle jag mer kunna skriva om på Facebook?
Den svåra trafikolyckan som jag bevittnade vid Uddevalla i början av 1990-talet där ett äldre par dog framför mina ögon? Eller gången då jag höll på att glida ner i den norska älven efter det underkylda regnet som föll mitt i vinternatten?

Jag skulle ju också kunna berätta om den gången jag körde på en kanin – som fastnade i… solskyddet ovanför vindrutan. Vakten på Nordsjö färg i Malmö gnuggade sömnen ur ögonen och tittade yrvaket i den tidiga morgontimmen på den slabbiga sörjan med kaninöron högt där uppe på hytten.

”Hur i hela friden har du lyckats med det”, frågade han. En högst relevant fråga.

Jag hade kört från Norge på natten och skulle lossa på färgfabriken. Tidigt på morgonen befinner jag mig på E6 i höjd med Lund. Ingen trafik – det var bara jag som befann mig på den södergående körbanan. Och kaninen. Och en rovfågel.

Kaninen var redan död, den hade blivit överkörd av ett annat fordon och den stora rovfågelns frukost låg serverad där på asfalten. Då dök jag upp med min F12:a.

Pippin fann för gott att gripa tag om sin frukost och med långsamma vingslag lyfte han (eller om det var en hona) sakta från marken.

Jag tittade intresserat på skådespelet när jag plötsligt fick för mig att jag skulle skoja lite med fågeln. Till vänster om mig hängde vajern till starkhornet. Jag drog i den och ett djupt brölande ekade över slätterna.

Att fågeln skulle bli förvånad kunde jag ju så klart räkna ut, men att han skulle bli så rädd att han släppte taget om kaninen – det kunde jag inte föreställa mig. Men det gjorde han. Kaninen landade i överkanten av vindrutan, i lagom höjd för att fastna i solskyddet.

Jag minns att jag tänkte att ingen kom att tro mig om jag berättade att jag kört på en kanin som sedan fastnade i solskyddet. Kamera i mobilen fanns ju inte.

Jag hade inte så långt kvar till färgfabriken så kaninen fick helt enkelt åka med mig dit. Där fanns ju dessutom vittnen.
Den yrvakne vakten tittade på mig. Sedan tittade han på kaninen igen.
”Fy faaan”, sa han innan han bad mig köra in till godsmottagningen.

Fy fan… Och det ska han säga? Att montera ner kaninen från solskyddet och sedan tvätta rent – det var ”fy fan”… Det skulle jag ju kunna skriva om på Facebook…