Eneroth berättade att regeringen ”vill ta nya tag mot lastbilsfusket” och att man därför ska tillsätta en utredning i avsikt att ta fram förslag för effektivare kontroller av yrkestrafiken och en samlad organisationsform för kontrollverksamheten.
Branschorganisationer gjorde snart vågen åt ministerns uttalande. Utredningen är varmt välkommen menar man unisont. Och självklart är branschen i stort behov av hårdare nypor även om många troligtvis suckar djupt bara av att höra ordet ”utredning”.
Med väl inövad retorik förklarade Tomas Eneroth att regeringen allt sedan regeringsskiftet 2014 har genomfört en rad viktiga regeländringar för att skapa ordning och reda i branschen. Han nämner klampning, sanktionsväxling och beställaransvar.
Möjligheten att ta ut sanktionsavgifter har sannolikt bidragit till att någon har blivit avskräckt från att köra otillåtet cabotage, men långt ifrån alla, vilket tydligt framgår ute på landets kontrollplatser.
Huruvida klampningen spelar roll för betalningsviljan har man mig veterligen ingen statistik på. Beställaransvaret blev en svårknäckt nöt för rättsväsendet eftersom ingen tycks veta hur man definierar ”beställare” i juridisk mening. Stolpe ut, eftersom samtliga olagliga transporter som avslöjas så klart har en beställare.
Thomas Eneroth tog i nästa andetag även upp det som i tidningen Proffs kommit att bli något av en följetong, de så kallade ”cabotagemiljonerna”. Resurser som är ”öronmärkta för cabotagekontroller”, påpekade Eneroth med tydlighet under pressträffen.
De allra flesta som är intresserade av vägtransportfrågor har aldrig tvivlat på syftet med cabotagemiljonerna, totalt 100 miljoner kronor till Polisen fördelat på fyra år vilket i klartext betyder 25 miljoner per år i extra tillskott för det uttalade ändamålet.
Det stora bekymret är att den lilla klick som inte uppfattade tanken med de extra resurserna jobbar inom Polismyndigheten – på högsta tänkbara nivå dessutom.
Till Proffs har myndigheten vid upprepade tillfällen låtit meddela att man under 2018 genomförde en utbildning om regelverket kring internationella transporter och att den insatsen kostade drygt 2,6 miljoner. På ”skolbänken” satt runt 350 trafikpoliser, bilinspektörer och andra inom Polisen.
Hittills har 75 miljoner kronor av de totalt 100 miljonerna pytsats in i verksamheten och nästa år rullar ytterligare 25 miljoner kronor in.
Med ett ”tillfälligt tillskott” om 100 miljoner kan man så klart inte anställa fler tjänstemän. Däremot borde man kunna köpa in materiel och samordna kontroller med – och mellan – alla landets regioner men inget av detta har hänt. Och ingen inom Polismyndigheten kan alltså berätta vart resten av pengarna, cirka 72 miljoner, har tagit vägen.
Läser man regeringens regleringsbrev konstaterar man snabbt (eftersom texten är kort) att det inte med en bokstav nämner att pengarna i fråga är ”öronmärkta” så som Tomas Eneroth förklarar. Så Polisen har ju inte begått något formellt fel. Även om det inte kan ha undgått någon vad pengarna skulle ha använts till.
Jag tror mig känna att Tomas Eneroth verkligen vill väl, men varför ser ingen det verkliga problemet? Det spelar ingen roll hur mycket pengar man skickar in i Polismyndigheten och hur många utredningar regeringen drar igång när man inte talar ur skägget.
Slå klackarna i backen och begär att tjänstemännen gör sitt jobb – och ge myndigheterna ett regleringsbrev med skärpa och tydlighet som inte ger utrymme för egna tolkningar.
När det är gjort, då kan Eneroth och hans kollegor i regeringen börja använda retoriken att man ”vill ta nya tag mot lastbilsfusket”.