Man måste kanske börja med att ställa sig frågan om chaufförsyrket har en framtid, sett ur ett svenskt perspektiv? Själv svarar jag ”ja” på den frågan – men det vilar ett väldigt stort ansvar på våra politikers axlar. Dessa måste lägga sina manuskript åt sidan och i praktiken börja jobba för att faktiskt skapa förutsättningar för ”ordning och reda” på vägarna.
Ett slitet uttryck är att ”vi behöver fler trafikpoliser”. Och det är så klart sant. Att bjuda in en ny generation till en bransch där det på vissa håll råder rena vilda västern-stämningen är nog inget som leder till framgång. Och trafikpolisen i sig självt kan inte skapa ”ordning och reda” – det krävs samarbete mellan Polisen och andra myndigheter (även utländska).
Det krävs också att du och jag, som vill vara duktiga yrkesmän/-kvinnor, ser till att säkra lasten rätt, följa kör- och vilotiderna, ha fungerande (och rätt antal) lampor och ha dokumenten i ordning när vi kör till exempel farligt gods. På så sätt ger vi trafikpolisen möjlighet att pyssla med sådant som vi anser är ”betydligt allvarligare saker”.
Men finns det något som skulle kunna hjälpa till att lösa chaufförsbristen snabbt? Eller åtminstone ”boosta” rekryteringen?
En tanke som nyligen slog mig och som jag tycker tål att förädlas, är att se till att locka tillbaka alla extraresurser som vi i ett slag lyckades skrämma bort när YKB-kravet slog igenom med full kraft.
Många pensionärer och andra som hade (och fortfarande har) möjlighet att tillfälligt rycka in när behov av en extrachaufför uppstår, ville inte investera i YKB-utbildning på grund av kostnaden. Självklart är det också svårt för ett åkeri att betala utbildningen för en eller flera personer som man kanske inte använder sig av mer än en eller några gånger.
Staten skulle exempelvis kunna subventionera pensionärernas YKB. Eller kanske åkeriorganisationerna, som ofta ordnar egna YKB-utbildningar, skulle kunna bjuda målgruppen på 35-timmarskursen? Det handlar ju i trots allt i grunden om att hjälpa sina medlemmar.
Att prata väl om branschen är något som både åkeriorganisationer och politiker brukar hävda är viktigt. Och jag håller med! Men en mormor eller morfar som straffats ut från yrket genom att inte ha fått någon YKB-utbildning, kanske inte alltid kan förväntas att ”tala väl” om branschen inför sina barnbarn. Att dessa seniorer kan känna ett visst mått av bitterhet är högst förståeligt.
Att bjuda våra pensionärer på en YKB-utbildning handlar främst om en tidsmässig investering från utbildarens sida. Och om till exempel Sveriges Åkeriföretag skulle nappa på idén, betyder det ju inte att man konkurrerar med privata utbildningsföretag eftersom stora delar av målgruppen sannolikt inte annars kommer att gå någon utbildning.
”Vi kan inte utbilda gratis, vi har omkostnader”, kanske en organisation skulle svara på mitt förslag. ”Hur mycket tid har inte investerats i tankeverkstäder och seminarier för att lösa chaufförsbristen?”, blir den givna motfrågan. Och vad har dessa konkret lett fram till?