När det allra första numret av Proffs kom ut var det med stor spänning jag stannade till med min långtradare på Milstolpen vid Glumslöv för att köpa tidningen. På den tiden körde jag själv lastbil och jag sög åt mig alla tidningar som handlade om mitt yrke. Att Proffs skulle lanseras hade jag läst i annonser i dagspressen.
Däremot råkade jag missa ett nummer av Proffs ett par år senare. Min far fick däremot tidningen till sin arbetsplats på Trafiksäkerhetsverket. Han berättar för mig att Proffs sökte skribenter från verkligheten – alltså chaufförer som var sugna på att skriva och fotografera.
Jag har alltid gillat att skriva och jag skickar därför ett brev till redaktionen. Några dagar senare dimper ett tjockt kuvert ner i min brevlåda. I det ligger ett välkomstbrev från chefredaktör Bobby Hommerberg, en penna, några anteckningsblock och en t-shirt. Samtliga prylar med Proffs-logga.
Detta blev inledningen på en karriär som fortfarande varar, först som frilansare och senare som anställd redaktör.
Lastbilen parkerade jag för gott sommaren år 2000.
Några år senare blev jag tillfrågad om jag ville ta över som chefredaktör, detta efter en tid som ställföreträdande chefredaktör. Men jag tvekade. Länge! Jag trivdes med att vara ute och träffa folk och funderade på om chefsjobbet verkligen var något för mig… Jag ansåg mig kunna köra lastbil, jag tyckte nog att jag passade in bättre bland dieselångor, handtruckar och gamla kollegor än som chef på en tidning.
Men Bobby var en målmedveten herre som sällan eller aldrig gav upp. Han fortsatte att ”bearbeta” mig – och till slut gav jag med mig. Vad var det värsta som kunde hända? Om jag inte trivdes – eller klarade av jobbet – kunde jag ju helt enkelt bara säga upp mig.
Men än så länge har jag inte gett upp. Troligtvis till några individers stora förtret.
Det var en tuff tid som följde. Mycket som skulle ”läras in”, jag hade ju aldrig någonsin varit delaktig i planeringen av en tidning, långt mindre kände jag till tryckeriproceduren.
Men jag hade ju alltid Bobby att rådfråga. Hans tidningserfarenhet gick inte av för hackor.
Under julhelgen år 2009 kom så ett oerhört sorligt budskap från Italien, dit Bobby hade flyttat. Bobby hade plötsligt avlidit. Ett hårt slag, självklart hårdast för hans allra närmaste men absolut även för mig. Även om jag alltid har levt efter devisen att ”jag fixar det här” så var det en enorm trygghet att veta att Bobby fanns endast ett telefonsamtal (eller mejl) bort.
Men nu stod jag verkligen ensam. Hur skulle det gå nu?
Min smala lycka var då – och är fortfarande – att redaktionen består av trogna medarbetare med många års erfarenhet av journalistiskt arbete. ”Personalomsättningen” är inte noll men bra nära. Med ett suveränt teamwork, med flera inblandade, löste sig allt till det bästa.
I det här numret kan du förresten läsa om hur tidningen kom till. Grundaren Tiit Tamme har skrivit en krönika om hur det gick till, liksom Sven-Erik Lindstrand som ger en kort presentation av grundaren.
Jag vill avsluta med att tacka mina fantastiska kollegor på tidningen, alla läsare och (inte minst) våra annonsörer som gjort det möjligt att ”fira” 30-årsjubileum. Det är min förhoppning att vi kommer att umgås i ytterligare många år.
Jag vill även ta tillfället i akt och tacka Tiit Tamme för det fantastiska initiativet att starta Sveriges tuffaste lastbilstidning – Proffs!
Göran Rosengren
Chefredaktör