Rättegången blev en märklig tillställning på flera sätt. Inledningsvis, redan före förhandlingarna, träffade jag och min kollega åklagaren som direkt berättar att hon börjat läsa in sig i ärendet dagen innan. Hon gav intrycket av att redan ha gett upp. Att sannolikheten för en fällande dom inte var speciellt stor.
Väl i rättssalen gick det upp för oss att hon åtminstone läst på rejält om cabotagereglerna. Det imponerade förvisso, men i övrigt kan man närmast beskriva rättegången som en dikeskörning av stora mått.
Anledningen till att DSV hamnat i ovan nämnda situation bygger på en poliskontroll som gjordes för två år sedan. Efter att regeringen ”skärpt” beställaransvaret och efter att Transportstyrelsen hade offentliggjort sin senaste tolkning av cabotagereglerna.
Ekipaget som stoppats hade lastats med gods till åtta olika mottagare, från lika många avsändare på DSV:s terminal i Landskrona. Enligt Transportstyrelsen ska detta tolkas som åtta transporter, vilket innebar att åkeriet rapporterades för otillåtet cabotage och avkrävdes 40 000 kronor som förskott på sanktionsavgiften.
Åkeriet betalade och trots möjligheten att överklaga valde man att inte göra det.
DSV:s försvarare hävdade i rätten att Transportstyrelsens tolkning är felaktig. Han hänvisar bland annat till legalitetsprincipen vilken i princip innebär att allt som uttryckligen inte är förbjudet i lag, är tillåtet.
EU tillåter medlemsstaterna att införa egna föreskrifter kring just cabotagereglerna som regleras i EG 1072/2009. Sverige har dock inte brytt sig om att göra det – trots allt snack om ”prioritet mot transportfusket”, ”ordning och reda” och andra floskler som hörts eka i riksdagshuset genom åren.
1–0 till DSV:s fördel med andra ord.
I princip varje minut i rättssalen gick åt till att diskutera om åkeriet hade brutit mot cabotagereglerna eller inte. Förvisso en viktig punkt eftersom hela åtalet grundar sig på det men som ju per definition ligger på förvaltningsrätten att avgöra och som inte ska diskuteras i en allmän domstol. Det aktuella cabotageärendet har dessutom vunnit laga kraft, säger åklagaren. Ändå fortsatte cabotagediskussionen utan att domaren grep in.
Den 17 september meddelades domen. Tingsrätten väljer att fälla DSV Road och dömer ut en företagsbot om 50 000 kronor.
Det är förståeligt om såväl försvararen som DSV har funderingar kring domen. Bland annat eftersom man under rättegången inte ställde några frågor om hur DSV jobbar för att kontrollera de underleverantörer som man anlitar. Hur de gör för att ta reda på att åkerierna har erforderliga tillstånd, att dragbilen i fråga är berättigad att köra cabotage, och så vidare… Alltså frågor om just det ansvar som vilar på beställarens axlar.
Åtalet gillades alltså. Och i skrivande stund, endast några minuter efter att domen meddelats, vet jag inte om DSV kommer att överklaga. Troligtvis, högst sannolikt rättare sagt, kommer man att göra det. Det är åtminstone min teori.
Trots att det blev en fällande dom så har Sverige en läxa att göra. Först handlar det givetvis om att införa föreskrifter med tydliga definitioner om vad cabotagetransporter är och vilka regler som ska gälla. Därefter vore det en god idé att sanktionsväxla beställaransvaret så att både otillåtet cabotage och beställaransvarsfrågor avgörs av en och samma rätt – förvaltningsrätten.