Jag är ganska ofta ute och besöker trafikpolisen i deras vardag och det är ytterst sällan jag åker därifrån utan något som jag kan skriva om i tidningen.
En av de senare kontrollerna jag och min kollega Heidi var med på, resulterade till exempel i tre utlänningsärenden. Alltså i tre dragbilar som polisen vinkade in satt det chaufförer som efter att ha kontrollerats fick åka polisbil från platsen.
Därefter väntade hemresa på den svenska statens bekostnad och återreseförbud i tre år för samtliga.
Otillåtet cabotage, olaga yrkesmässig trafik, överlaster – listan kan göras hur lång som helst. Och märk väl nu nämner jag inte ”bagateller” som slitna däck, fortkörning och trasig belysning.
I Sverige prioriterar regeringen ”ordning och reda på vägarna”. Vi har hört det till leda. Men vad har hänt – egentligen och handen på hjärtat? Inte väldigt mycket om man nu ska var helt ärlig och uppriktig.
Att avsaknaden av en ”stark trafikpolis” innebär att osund konkurrens breder ut sig som en krossad äggula över branschen krävs det ingen raketforskare för att räkna ut. Ändå sitter åtgärderna så långt inne att man ibland funderar över om man bor i Sverige eller i Ryssland.
I en av de senare motionerna till riksdagen som jag läst skriver en socialdemokratisk riksdagsledamot att ”Kontroller av lastbilschaufförernas körtider bör kunna lösas i det föreslagna systemet för vägslitageskatt, så Polisen och Trafikverket bör i framtiden kunna arbeta mer med sitt trafiksäkerhetsarbete med sådana kontroller och arbeta förebyggande med att tunga fordon ska hålla avståndet till framförvarande bil.”.
För att kolla avstånd krävs ingen trafikpolis. Och Trafikverket stoppar ju inte några bilar.
Hur en vägslitageskatt ska kunna utgöra grund för att lagföra en chaufför som kört en timme för länge framgår inte av motionen i fråga. Motionen sätter däremot fingret på den utbredda okunskap som tycks råda innanför väggarna i Rosenbad.
Samme ”motionär” skriver också att ”Trafiksäkerhet bör finnas på ett helt annat sätt i företags och organisationers arbetsmiljöarbete. Detta måste också gälla de utländska åkare som kör i vårt land.”.
Det blir uppenbart att vederbörande inte har fått företagens ”Code of conduct” slängd i pannan av transportföretagen så som vi har fått när vi ställer frågor om olagliga transporter som avslöjats av polisen.
Likaså är möjligheten att köpa körkort, ADR-intyg och yrkeskompetensbevis på nätet något som tycks vara helt främmande för vederbörande.
Jag vill så här avslutningsvis berätta om en sorgesam händelse. Vi backar bandet cirka 25 år.
En av de första jag mötte när jag kom in i min nuvarande bransch i början av 1990-talet var journalisten Anders Karlsson. Han var några år yngre än undertecknad och ganska omgående förstod jag att det han inte visste om landets alla transportföretag, var nog inte heller värt att veta.
Anders dök genom åren upp i några olika förlag, senast som chefredaktör på Svensk Åkeritidning. Han hade alltid (minst) tusen järn i elden och emellanåt kunde jag inte begripa hur han gjorde för att förflytta sig så väldigt snabbt mellan de olika länderna när jag följde hans incheckningar på Facebook.
Men så i slutet av september nås jag av det oerhört sorgliga budskapet att Anders Karlsson är död. Blott 50 år gammal. Mina tankar går till dina nära och kära. Vila i frid, bäste Anders!