Jag ska erkänna att mina tankar under semestern ofta kretsar kring jobbrelaterade frågor, även om man inte behöver gå till arbetet om dagarna. En fråga som poppar upp allt oftare är om transportbranschen (och alla andra branscher) behöver fristående fackpress?

Inte så att jag tycker att mitt jobb har blivit tråkigt och att jag saknar inspiration för att kämpa på i ytterligare ett antal år. Frågan är snarare om ni som läser tycker att fackpressen, på ett positivt sätt, bidrar till er verksamhet?

Märklig fråga kanske du tänker? Och jo, så kan det ju uppfattas. Men i takt med att allt fler företag, myndigheter och organisationer för ut sina budskap i sociala medier, är frågan faktiskt högst relevant.

Begreppet ”källkritik” aktualiserades på riktigt när Donald Trump valdes som president – och även under tiden han var president. Att vara källkritisk är viktigt i många, för att inte säga alla, situationer. Som objektiv redaktör på en fristående tidning har man ett viktigt jobb att göra. Det som ska publiceras måste faktakollas och kritiskt granskas innan det läggs ut i tidningen eller på nätet.

Via sociala medier har företag, myndigheter och organisationer ett ”innerspår” att använda sig av som innebär att avsändarens ensidiga sanning också blir läsarens.

Ett exempel ur min verklighet är när ett företag ska lansera en ny produkt. Det dimper ner en inbjudan till en officiell visning – inte sällan utomlands (när det inte är pandemi). Redaktionen avsätter såväl personalmässiga som ekonomiska resurser för att ta sig till ort å ställe. Vid tidpunkten då täcket dras av nyheten i Långtbortistan, plingar det till på Facebook och företaget i fråga lägger ut flashiga videos och coola bilder på nyheten i fråga.

Några hundra mil från redaktionen sitter i samma stund en redaktör och lyssnar på ett föredrag där nyheten presenteras och därefter (inte sällan) tar en praktisk demonstration vid där tidningens medarbetare får möjlighet att klämma och känna på produkten.

Sedan bär det av hemåt igen. När redaktören har sorterat ut den information som han eller hon anser är ”den viktigaste”, samt bearbetat intrycken av de praktiska momenten, ska det skrivas en lagom lång artikel.

Text och bilder hamnar hos redaktionschefen för granskning och därefter hos layoutaren vars uppgift är att lägga upp materialet i tidningen. Om det nu inte ska publiceras på nätet, förstås.

Tiden går och efter ett antal dagar, kanske två eller tre veckor, hamnar så tidningen i din brevlåda. Du börjar bläddra i den och får syn på ”nyheten” som nu alltså kan vara tre veckor gammal, eller äldre.

Detta har jag ju redan läst på företagets Facebooksida, tänker du och bläddrar förbi artikeln där redaktören i fråga har satt fingret på en eller flera saker som kanske inte var så värst bra. Saker som inte nämndes bland superlativen i företagets egen nyhetspresentation. Företaget ljuger troligtvis inte, däremot berättar man av förklarliga skäl kanske inte riktigt allt.

Så återigen: Behövs fackpressen? Vad tycker du – är det värt att betala för en tidning eller är det helt okej att överlåta den ”kritiska granskningen” till den som tillverkat produkten i exemplet ovan?

Fungerar samhället alltid optimalt utan pressens vakande ögon? Kan det vara vårt några hundralappar om året att låta en objektiv journalist sila och sortera bland för- och nackdelar i det som flödar ut från företag, myndigheter och organisationer?

Fundera på det. Jag välkomnar er sedan till vår prenumerationsflik här på vår sajt: www.tidningenproffs.se/prenumerera. För jag tror på en framtid där sunt förnuft råder och objektivitet värdesätts…