För företag som använder mycket el i sin verksamhet kan det vara lockande att börja producera sin egen elektricitet. Stora verkstadstak kan innebära väl lämpade ytor för solceller. Även om elproduktionen inte täcker hela behovet, kan det åtminstone hjälpa till att sänka elräkningen och – inte minst – belastningen främst på det lokala elnätet.

Men för ett åkeri är solceller sannolikt inte det mest lämpliga alternativet. Lastbilarna är troligtvis ofta ute och rullar när solen lyser. På natten, när det är dags att ladda, lyser solen istället med sin frånvaro.

Något som skulle kunna råda bot på den situationen är det som i folkmun brukar kallas ”kvittningssystem”, eller nettodebitering som det egentligen heter. Det innebär att den el som produceras på dagen skickas ut på nätet. På kvällen kan elproduktionen sedan tas tillbaka och abonnenten betalar då endast mellanskillnaden för den el som levererats ut och det som har använts.

Nettodebitering är inget nytt, det har varit uppe till diskussion på politisk nivå i omgångar under många år men ännu har inget hänt som gynnar småskalig elproduktion, alltså inte heller privata vatten- och vindkraftsanläggningar. Istället har regeringen infört system där bidrag kan sökas för att bygga produktionsanläggningar vilket i sig kanske inte är så dumt, men som i jämförelse med nettodebitering är ett stelbent, byråkratiskt och tidskrävande upplägg där ansökningar ska skrivas och behandlas på olika nivåer inom såväl den egna organisationen som hos myndigheterna.

Nettodebiteringen kan elmätaren i princip ta hand om på egen hand och förtjänsten varar så länge produktionsanläggningen fungerar.

Elcertifikat är ett annat ”bidragssystem” som infördes för att subventionera förnybar elproduktion. När systemet infördes gav certifikaten ett betydande bidrag till elproducenten. Idag är bidraget försumbart. Inte minst eftersom utbyggnaden av vindkraft har inneburit en rejäl ”prisdumpning” på certifikaten. Något som paradoxalt nog har varit till nackdel för de vindkraftsbolag som var tidigt ute och som räknade in bidraget, med på den tiden rådande ersättningsnivå, i sin kalkyl.

Ett av motargumenten för nettodebitering har varit att EU:s regelverk inte tillåter ett sådant upplägg. Rätt eller fel? Det vi kan konstatera är att det används (mig veterligen) i till exempel Danmark, Belgien, Holland, Grekland och Cypern. Så varför skulle Sverige bryta mot reglerna om samma system infördes här?

Samtidigt noteras en ökning bland privatpersoner för så kallade ”hembatterier”, eller solcellsbatterier som de också kallas, som kan lagra hela eller delar av den elektricitet som solceller genererar. Batterier är som bekant redan ett hett diskussionsämne sett ur ett säkerhets- och miljöperspektiv, främst vilken påverkan som uttjänta batterier kan komma att få på miljön.

Nettodebitering hade troligtvis, till stor del gjort dessa batterier överflödiga.

Helsingborgsåkaren Ulf Jönsson tog för någon månad sedan upp nettodebitering med energiminister Anders Ygeman. Efter mötet säger Ulf till Proffs att ”han verkade ta till sig förslaget”. Låt oss hoppas att ministern gjorde det.

Nettodebitering kan vara ett icke helt obetydligt bidrag till att balansera upp elnätet och kompensera för effektförluster. För en sak kan vi ju vara helt överens om; vi har ett stort bekymmer med överföringskapaciteten från norr till söder här i Sverige. Prisskillnaderna mellan de olika elområdena talar sitt tydliga språk i det fallet.

Låt därför det sunda förnuftet råda, kära politiker. Damma av akten med nettodebitering och ta upp ämnet till diskussion! Vi har många stora tak i vårt land. Även om långt ifrån alla åkerier inte har elektriska fordon så ge åtminstone företagen incitament till att bidra till en sundare prisbild på elmarknaden.