Att höja skatter på fossila drivmedel är givetvis ett bra verktyg för att få folk att tanka mindre av sådana drivmedel. Att det blir dyrare för exempelvis ett åkeri att bedriva sin verksamhet när dieselpriset rakar i höjden blir en naturlig följd. Men det behöver kanske inte betyda åkeriernas undergång om företagen i fråga har avtalat med sina uppdragsgivare att man får lov att justera upp tarifferna när drivmedlet blir dyrare.

Dessvärre finns det ett antal åkeriföretag som inte har den klausulen i sina avtal. Men frågan är om man kan beskylla politiken för det? Ett dåligt argument, enligt min uppfattning.

Vi på redaktionen har tagit emot flera telefonsamtal och ett antal ”arga mejl” där avsändaren ondgör sig över hur prishöjningarna har drabbat vederbörande och dennes verksamhet. Däremot vill få, eller rättare sagt ingen, ställa upp med sitt namn i artiklar i ämnet – kanske för att man innerst inne känner att man borde ha tänkt på det här problemet tidigare.

Transportföretag som påbörjat sin elektrifieringsresa har liksom sina ”fossila” kollegor kanske fått sig en ännu hårdare lusing. Åtminstone i elområde 3 och 4. Om man nu inte har avtalat om fasta elpriser med sin leverantör, så klart. Som bekant har elpriserna skenat iväg likt en skotträdd ardenner på senare tid.

En tanke som har slagit mig är varför man tillämpar en så osolidarisk prissättning på just elektricitet? Det gör man ju inte på andra energislag. Åtminstone kan vi ju konstatera att dieseln i de nordligaste delarna av Sverige inte är fyra eller fem gånger högre än vad de är på macken utanför Preemraff i Göteborg.

I miljöns namn ska vi så klart vårda vårt jordklot. Men med fel politik riskerar miljöresonemanget att bli kontraproduktivt. Energipriserna rakar i höjden vilket givetvis även drabbar till exempel kollektivtrafiken. Jag läste förresten nyligen i en dagstidning att SL-kortet (Stockholms lokaltrafik) har blivit allt dyrare för varje år på senare tid. Periodvis har det dessutom blivit lönsamt för husägare att stänga av jordvärmen för att istället starta oljebrännaren.
Hur rimmar det med miljöpolitiken?

Och på tal om politik. I skrivande stund diskuteras ett ”bidragssystem” som ska kompensera en del hushåll för de ökade kostnaderna. Bidrag ser alltså ut att bli lösningen på ett problem som i grunden handlar om skatteeffekter och ett alldeles galet upplägg för prissättningen av elektricitet.

Det är kanske hög tid att ta elbörshajarna på Nordpool i kragen? Systemet där dygnets dyrast inköpta kilowattimme ska styra dagspriset kommer sannolikt inte att hålla i längden. Åtminstone inte om man har för avsikt att elektrifiera transporterna och industrin i någon större omfattning.

Och som jag nämnde tidigare så vore det klädsamt om man hade en mer solidarisk prissättning på elen. Flaskhalsarna i elnätet ska rimligtvis inte innebära att de elkonsumenter som råkar bo ”fel” elområde bestraffas.
Vi har en myndighet som ansvarar för transmissionsnätet (stamnätet). Då är det också staten som ska ta ansvaret för de brister som finns i detsamma. Inte minst eftersom skatterna och avgifterna är skyhöga – och att vi dessutom betalar moms på såväl avgifterna som på skatterna.

”Vad fan får jag för pengarna?” känns faktiskt som en relevant och fortfarande aktuell fråga.