Att Sverige har världens högsta dieselpris har knappast kunnat undgå någon. En anledning till att det ser ut som det gör är att vi har hög inblandning av biodrivmedel i dieseln. Att det förhåller sig så är en följd av att regeringen har som mål att Sverige ska bli världens första fossilfria välfärdsland. Kosta vad det kosta vill. Konsumenterna betalar.
Men risken är överhängande att vi snart kanske inte längre kan kalla Sverige för välfärdsland. Om priserna på energi, alltså på alla energislag, skjuter i taket så riskerar vi vår välfärd.
Enligt Svenska Akademiens ordlista beskriver man ordet välfärd som ”ekonomisk och social trygghet i ett samhälle”.
Ekonomisk trygghet tror jag att många privatpersoner känner att de inte längre har. I synnerhet tror jag att bland annat många fattigpensionärer, arbetslösa och personer som uppbär sjukpension har svårt att känna den tryggheten.
Även för en låg- eller medelinkomsttagare blir effekterna av höga el- och bränslepriser påtagliga. Åtminstone när priserna far iväg så som de har gjort under de senaste månaderna här i Sverige.
Att inte ha råd att duscha, inte ha varmt i (hela) huset och att inte kunna tända lamporna, är det välfärd? Att inte kunna åka till sin fritidsaktivitet eller att ha råd att ta sig de sju milen till arbetsplatsen, är det välfärd?
Just nu förbereder sig Sverige på att ansöka om fortsatt skattebefrielse för flytande biodrivmedel. Alltså det bränslet som blandas i dieseln för att göra den mer miljövänlig. Sveriges nuvarande statsstödsgodkännande för skattebefrielse av höginblandade flytande biodrivmedel löper ut den 31 december 2022. Om vi leker lite med tanken att Sverige inte kommer att få sin vilja igenom, vad händer då med de redan höga drivmedelspriserna?
Riktlinjerna som kommissionen tillämpar för att godkänna dessa typer av statliga stöd, alltså nyss nämnda skattebefrielse, är snåriga och inget kan därför tas för givet. Hur det går med Sveriges ansökan får vi troligtvis veta framåt höstkanten.
Under tiden gissar jag att vi får leva i ovisshet. Många bönder har aviserat att de tänker avveckla sina lantbruk. Åkeriägare har berättat om hur den redan dåliga lönsamheten på kort tid har blivit ännu sämre. I synnerhet för transportverksamheter som inte har några klausuler för ökade bränslepriser i sina avtal.
Även om våra politiker tycks vara obekymrade över utvecklingen finns det i alla fall statliga bolag som har reagerat och som ser faran med utvecklingen. En ny insiktsrapport från det statligt helägda SBAB Bank innehåller till exempel en analys av hur småhuspriserna kan påverkas till följd av stigande elpriser.
SBAB spår att ”om priserna på el skulle fördubblas snabbt och varaktigt, går det enligt en modellskattning inte att utesluta prisfall på runt 20 procent på eluppvärmda småhus”.
Som sagt, den som får betala priset är i slutänden konsumenterna.
Att en regering inte har någon som helst handlingsplan när ett svårt ekonomiskt läge uppstår är ytterst anmärkningsvärt. Handboken om ”Ekonomisk krisberedskap” ska så klart ligga överst i en statsministers allra översta byrålåda. Istället ligger där en lunta förslag på nya bidragssystem som ska hjälpa företag och privatpersoner att klara av sin vardag.
Det i skrivande stund senaste ”bidraget” handlar om ett stödpaket om en miljard kronor till lantbrukare och växthusföretag. Men vi som ska köpa deras produkter lägger ju våra pengar på el och drivmedel och därför får vi kanske välja den där brasilianska köttbiten istället för den svenska när vi handlar framöver. Och det gynnar ju knappast våra svenska bönder.
Bidrag löser inte den här krisen. Inte en chans!