Att man i valtider lovar runt och håller tunt är inget nytt fenomen. Vi väljare har gått på samma minor i alla tider – oavsett om det handlar om höger- eller vänsterlöften. Men energifrågorna har spelat en extra betydande roll för såväl hushållen som för företagen i den senaste valdebatten. Därför gissar jag att sveket svider lite extra.

I det så kallade Tidöavtalet nämns att reduktionsplikten för bränsle kommer att minskas till EU:s miniminivå. Så här står det till exempel att läsa om Tidöavtalet på KD:s hemsida:
”Hushållen kompenseras för de höga elpriserna och drivmedelspriserna sänks kraftigt, bland annat genom att reduktionsplikten sänks till EU:s miniminivå.”

Allt kan så klart inte hända över en natt. Tidigast vid årsskiftet 2023/2024 blir sänkningen aktuell enligt det senaste beskedet. Men frågan måste prioriteras, det måste ske snabbare – bland annat för att partierna ska behålla sin trovärdighet, men även (inte minst) för att såväl hushållen som många företag ska ha en chans att överleva.

Jag har i tidigare ledare hävdat att elbörsen, Nordpool, har överlevt sig själv och att den prissättningsmodellen inte fungerar. Och jag står fast vid min ståndpunkt i den frågan.

I Tidöavtalet nämner högersidan som sagt att hushållen ska kompenseras för de höga elpriserna, vilket kan tolkas som att den nuvarande regeringen är inne på samma linje. För om man påstår att den dynamiska prissättningen skulle vara en användbar modell för att få folk att konsumera mindre el när efterfrågan är stor (då elpriset skjuter i höjden) för att därefter betala tillbaka pengarna till abonnemangsinnehavaren, då har åtminstone jag svårt att se logiken.

Höga energipriser gör att alla varor och produkter blir dyrare. Det är ingen svår matematik. Att inflationen därmed far i taket är inte heller särskilt klurigt att lista ut. Många får problem med att få inkomsterna att räcka till – och då pratar vi inte endast om ”ensamstående mammor” och fattigpensionärer”. Vi pratar även om ”normalinkomsttagare”.

När Riksbanken samtidigt slår till med att höja räntan blir det ytterligare en parameter som får svåra konsekvenser för vanligt folk. Och så klart – för många företag som naturligtvis lever på att folk har råd att konsumera.

Syftet med Riksbankens höjningar är att hushållen ska lägga en större andel av sina inkomster på att betala räntor. På så sätt blir det mindre pengar över till ”annan konsumtion”. Det leder i sin tur till sänkt efterfrågan i ekonomin, vilket gör det svårare för företagen att höja priserna.

Följden blir därmed att inflationstrycket lättar. Det är alltså genom att vi betalar mer i ränteutgifter och därmed drar ned på andra utgifter som vi alla ska hjälpas åt att pressa ned inflationen i ekonomin.

Anser Riksbanken att elektricitet, pellets och fordonsbränsle är att anse som onödig konsumtion? Och hur hade man tänkt att företagen skulle undvika att höja priserna när energipriset rakar i höjden?

Givetvis klarar de allra flesta säkert av att spara in en och annan kilowattimme och några liter bränsle. Men utvecklingen av energipriserna ligger till största delen i händerna hos våra politiker. Att höja räntorna blir därför kontraproduktivt.

Min uppfattning är dock att Riksbanken helt enkelt inte har tänkt riktigt färdigt innan man beslutade om att höja räntan…

Jag gissar att vågorna i skrivande stund går höga i diskussionerna mellan SD, KD, M och L i energiprisfrågan. Och det är faktiskt en ganska välförtjänt situation dessa har hamnat i.