MÅNADENS LEDARE

När ska politiken börja stå för sina egna misslyckanden?

Innebär beskattningen på biogas slutet för det drivmedlet i tunga fordon?
Gång på gång är det företagare och privatpersoner med miljömässigt goda ­ambitioner som står vid skampålen med slut­fakturan i sin hand när politikerna har gjort en blunder - eller flera...

I Sverige har vi sedan lång tid varit befriade från skatt på förnybar biogas som drivmedel. Men nu är det slut med det. Detta efter att EU-domstolen ogiltigförklarade skattebefrielsen. En dom som har vunnit laga kraft – utan att Sverige över­klagade.

Hur många politiker har inte stått där med saxen i ena handen och champagneglaset i den andra när de invigt den ena biogasmacken efter den andra? Superlativen har haglat över såväl mackarna och biogasproducenterna som över de åkerier som investerat (ofta) stora pengar i gasdrivna fordon och som har planerat om ­rutterna på ett sätt som ska passa ”gasinfrastrukturen”.

Men vad betydde det? Nu kommer bak­smällan. Skatteundantaget försvann, liksom klim­atbonusen, nära nog över en natt.

För fordonsägarna är det här ingen ny erfarenhet. Motorgasen på 1980-talet och senare även etanolen, till exempel, blev en flopp för många som ville agera föredömligt när de köpt nya bilar genom åren.

Nu är batterielektriska bilar det allenarådande alternativet för framtiden – och i horisonten – vätgas. Åtminstone just nu när jag skriver dessa rader. Elektrifieringen är det som ska rädda värld­en, kosta vad det vill (för fordons­ägarna).

De som var tidigt ute med att införskaffa en elektrisk bil, eller en hybrid av något slag, har fått punga ut med en hel del läropengar. Men så är det så klart för alla pionjärer, det kostar att stå främst i ledet. Allt medan vänner, bekanta och självutnämnda fordonsexperter sitter på läktaren och skrockar. Med sina bensin- och dieselbilar hemma i garaget.

Dieselbilar var ju förresten också ett ”bra miljöval” för inte så värst längesedan, för att ge ytterligare ett exempel på hur de politiska vind­arna plötsligt kan ändra riktning.

Själv har jag monterat upp solceller på taket och jag har dessutom ett litet vattenkraftverk på fastig­heten. Och när jag läser om klimatbonusar och skattebefrielser som plötsligt försvann, får jag en känsla av att jag har varit med om det ­tidigare.

Ja, just det – mitt vattenkraftverk driftsattes år 2010. Under byggåren 2008–2010 hejades jag på av staten. De erbjöd mig elcertifikat som ett slags bidrag till att jag skulle tillföra elnätet förnybar el. Men så snart jag hade tryckt på startknappen, kom det första brevet med hot om utrivning. I brevet stod att jag bedriver ”miljöfarlig verksamhet” och det är inte alls bra.

Breven från myndigheterna har därefter ­trillat in i en strid ström. Laxöringen från havet ska i princip kunna hoppa upp på tallriken sex mil uppströms – det är fiskevännernas våta dröm. Och eftersom dessa ”intressen” är infiltrerade i vattenmyndigheterna (och i länsstyrelserna) så lever varje kraftverksägare idag i stor ovisshet – stor som liten.

Hur det blir med mina solceller återstår att se. En inte helt orimlig tanke är att dessa inom en snar framtid också kommer att beskattas på ett eller annat sätt.

Oavsett vilka energislag som ser dagens ljus så infinner sig med all rätt känslan av att det handlar om kortsiktiga lösningar för att Sverige utåt sett ska vara först på pucken för att framstå som ett föredöme i miljöfrågor.

Men hur föredömligt är det egentligen att använda såväl transportbranschen som energiproducenterna som försökskaniner? Att så snart vindarna vänder, pådyvlas dessa innovatörer och föregångare orimliga kostnader för politikens misslyckanden – gång på gång…

Som sagt – politiker har ofta ambitionen att lyfta fram Sverige som ett föredöme. Men det är uteslutande alltid företagaren och ”den lilla människan” som står med notan i handen när det en dag visar sig att de politiska besluten har gått åt helvete.

Om artikeln

Publicerad: 2023-03-24 12:00
Kategori: Ledare
Taggar: Biogas Energiskatt Miljö Politik