I slutet av november var jag inbjuden av Transportföretagen att i egenskap av chefredaktör delta i en debatt, eller snarare ett samtal på temat ”mobilitet”. Mötet hade man förlagt till Växjö och ämnena kretsade kring infrastruktur, transporter, trafik och hållbarhet.

Själv skulle jag säga några ord om hur jag ser på polisens kontrollverksamhet av den tunga yrkesmässiga trafiken och om hur våra läsare ser på såväl vägunderhållet i stort men också vilka synpunkter som lyfts när det handlar om vinterväghållningen.

Det är lätt att ett sådant samtal får en väldigt negativ klang och jag kände både där och då, men även efteråt, att mina uttalanden sannolikt blev allt annat än ”upplyftande”.

Men efter att ha jobbat med dessa frågor ganska länge härvidlag så har jag blivit luttrad. Att vara ”pessimist” har nära nog blivit mitt signum. Trafikpolisen mår inte bra – och väghållningen har i många delar inte blivit bättre med åren.

Om vi lyfter vinterväghållningen som ett exempel så publicerade lokaltidningen där jag bor en artikel om halka och elände bara några dagar innan jag reste till Växjö. Årets första snöfall hade precis kommit och tidningen skrev lite glättigt att ”Det kanske säkraste vintertecknet är här – lastbilar har fastnat i Brödabacken utanför Simlångsdalen. Det är en återkommande företeelse varje år.”.

Några timmar innan kaoset i Brödabacken på riksväg 25 öster om Simlångsdalen, hade trafiken uppför Hallandsås (Europaväg 6) stannat av samma anledning. Snöfall.
Det här hände alltså i mitten av november, ett par veckor innan kravet om vinterdäck började gälla.

Varför är väghållaren inte mer ”på tårna” åtminstone inför den allra första halkan?

Jag vill inte påstå att det som inträffade är unikt för Halland och/eller södra Sverige. Det ser likadant ut på väldigt många håll i landet. Bara ett exempel, som sagt.

Att Europavägar och viktiga riksvägar blir glashala när det blir vinter är inte bra. Det tycker ingen. I synnerhet inte våra läsare – alltså i huvudsak yrkeschaufförerna.

Att vädret kan överraska är så klart sant och det kan naturligtvis även överraska väghållaren. Men att halka, olyckor och stillastående trafik i backarna har blivit ”det säkraste vintertecknet” är illavarslande.

Och att det ser ut som det ofta gör bottnar så klart i en pengafråga. Det är dyrt att skicka ut plog- och saltbilar. Men blir det totalt sett billigare att på lång sikt göra som man gör idag? Nja, det är tveksamt.

Att svära ve och förbannelse över driftsentreprenörerna och åkerierna som har till uppgift att halkbekämpa blir helt fel. Jag är hyfsat övertygad om att man från den sidan gör sitt yttersta med de små medlen man har.

Problemet gissar jag ligger i själva ”ansvarsdelen”. Ansvaret för att hålla vägarna farbara och trafiksäkra ska enligt min mening alltid ligga på väghållarens bord och inte på driftsentreprenörens.

Förr om åren fanns ett slags yrkesstolthet hos de så kallade vägmästarna att ”deras vägar” skulle vara i bra ordning. En avåkning eller ”stopp i trafiken” sågs inte sällan som ett nederlag och ett ytterst pinsamt misstag av vägmästaren i det aktuella området.

Det vi däremot inte får glömma bort är att fordonsförare alltid har ett stort ansvar bakom ratten. Även om det råder sämsta tänkbara vägförhållanden. Eller kanske snarare, just vid dessa tillfällen.