Kvinnan blev naturligtvis väldigt upprörd och ledsen när hon konstaterade att hon knuffat omkull pojken. Hon visste ju inte hur illa skadad han var.
Vittnen skyndade fram och hjälpte pojken upp på benen, tog undan cykeln och ett av vittnena sa till kvinnan att flytta på sin bil så att den inte skulle hindra trafiken. Och så gjorde hon – mot alla regler.
När polisen kommer till platsen, cirka en timme efter incidenten, dokumenterade man platsen och förhörde ett par vittnen. Däremot valde polisen att inte förhöra kvinnan på plats eftersom de ansåg att hon befann sig i ett chocktillstånd.
Hon behövde inte heller skriva under något ordningsföreläggande. Vilket skulle visa sig vara tur för den unga kvinnan. All heder till poliserna på plats.
Några dagar efter incidenten ringer en utredare från polisen upp kvinnan för att hålla förhör. Enligt kvinnan så var det tydligt att utredaren egentligen enbart var ute efter ett erkännande – att kvinnan helt enkelt skulle ta på sig skulden för det inträffade.
Kvinnan spelade in samtalet med utredaren och den har jag fått lyssna på. Själv hade jag troligtvis reagerat starkt om det var mig som utredaren förhörde. Hon hade en direkt otrevlig ton och attityd under samtalet.
Men kvinnan tog det lugnt under förhöret och svarade sakligt på de (få) frågor som ställdes. Kvinnan hade nämligen under de dagar som gått från olyckstillfället fram till förhöret haft kontakt med en expert inom trafikjuridik. Denne menade att det fanns ganska många oklarheter i såväl polisrapporten liksom beskrivningen av händelseförloppet. Och just därför fick utredaren inget erkännande från kvinnan.
Trots ”hot” om rättegång, stod kvinnan på sig. Hon ville att ärendet skulle tas upp i rätten.
Strax kom därför ett brev från trafikåklagaren i Karlskrona där man angav tid och plats för förhandlingen. Samt att man bifogade ännu ett erbjudande om att betala böter och därmed erkänna. Om kvinnan hade betalat så hade hon troligtvis även förlorat sitt körkort eftersom hade knappt två månader kvar på sin prövotid.
Att det med tanke på hur förundersökningen såg ut över huvud taget blev en rättegång är det många trafikexperter som förundras över. Eftersom pojken på cykeln var minderårig så kallades han aldrig till rättegången. Och i förundersökningen stod inte många ord om hur han upplevde själva sammanstötningen och vad som föranledde densamma.
Men åklagaren tyckte uppenbarligen att det skrala underlaget skulle hålla i rätten.
Till förhandlingen hade åklagaren kallat de två vittnena. ”För att styrka åklagarens åtal”, stod det i kallelsen.
Under rättegången fick kvinnan redogöra för händelseförloppet. Och de båda vittnenas utsagor grävde (paradoxalt nog) ett djupt hål under åklagarens fötter. ”Killen som cyklade for ut i korsningen som ett jehu – utan att hålla i styret”, sa till exempel det ena vittnet.
”N.N körde så sakta ut ur rondellen så själva kollisionen var mer som en puff”, fortsatte vittnet. Man undrar ju om åklagaren hade läst vittnesmålen innan rättegången?
Kvinnans advokat slog sedan systematiskt hål på åklagarens alla argument vilket så småningom ledde till att kvinnan friades helt från åtalet.
Det enklaste hade så klart varit om kvinnan hade erkänt från början och betalat sina böter. Men då hade hon som sagt troligtvis varit körkortslös idag. Ännu bättre hade det varit om åklagaren hade förstått hur kass förundersökningen faktiskt var och därför struntat i att leda ärendet till rättegång.
Att få någon att erkänna brott för ”enkelhetens skull” får helt enkelt inte vara rättsväsendets utgångspunkt. Vare sig om det handlar om polisens utredare eller tjänstemän inom åklagarväsendet.
Göran Rosengren
Chefredaktör