Anna står som bekant på den högra sidan av den politiska skalan. Men frågan är om den vänstra har åstadkommit något som gör att de svenska medborgarna har haft anledning att ”byta sida”?
Socialdemokraternas lotteriverksamhet är föga smickrande.
Är detta den sortens politiker som vi vill ha i Sverige? Tveksamt, på riktigt…
Den demokratiska ordningen har verkligen fått sig en rejäl lusing på senare tid.
Såväl riksdagens alla partier såsom länsstyrelserna har en viktig roll i vårt samhälle. Så är det. Men vem f-n kan man egentligen lita på? Ingen, uppenbarligen, om jag får lov att ge ett spontant svar på min egen fråga.
För att lyfta ner det hela på en branschspecifik nivå så har länsstyrelsernas tjänstemän stora befogenheter att kontrollera så att till exempel lagar och regler om transporter av avfall sköts enligt gällande lagar och regler. Fuskar du så åker du dit. Punkt.
Men när en av myndighetens högsta chefer bär sig illa åt så slätas det över av självaste statsministern. Är det rättvist? Knappast. Men det finns säkert någon eller några i vårt avlånga land som vill argumentera emot mitt resonemang.
På riksdagsnivå kämpar våra politiker tappert för att smutskasta varandra och med alla medel vill man sänka motståndarsidan. Lagar och regler ska följas och man pratar vitt och brett om att skärpa såväl lagarna i sig som straffsatserna. Men bara för den ”vanliga” delen av pöbeln – inte för de folkvalda och för politiker i allmänhet. Till exempel är tjänstemannaansvaret uppenbarligen inget som man vill se i realiteten. Och det kan man ju förstå med facit i hand.
Att med fula knep lura in folk i skuldfällor genom, som i det senaste fallet, att sälja lotter till intet ont anande (eller kanske väldigt lättlurade) medborgare är bevisligen inget problem.
Som politiker kan du bära dig åt precis hur som helst utan risk för att bli straffad.
Ett exempel som jag kan nämna hämtar jag från min egen hemkommun, Laholm. Nyligen blev självaste kommunchefen stoppad i en poliskontroll och det visade sig då att han körde rattfull – på väg till sitt jobb i kommunhuset.
Vederbörande kontaktade därefter kommunstyrelsens ordförande och sa att han kunde bli lite ”sen” till jobbet. Utan att nämna anledningen. Det skulle ta ytterligare ett dygn innan han lade korten på bordet.
Kommunen valde strax att i lokalpressen yttra sitt fortsatt fulla förtroende för kommunchefen. När motståndet från såväl oppositionen som från medborgarna blev för stort, valde ordföranden i fråga att ge vika. Men inte utan att ge kommunchefen en rejäl dusör för sitt föga föredömliga beteende. Vederbörande, nu ”före detta” kommunchef, kan i 18 månader framöver kvittera ut 107 000 kronor varje månad i enlighet med sitt fallskärmsavtal. En ganska lönsam fyllekörning med andra ord.
Givetvis har arbetsgivaren (i det här fallet Laholms kommun) ett långtgående ansvar för att hantera personal som har missbruksproblem. Inte utan att jag är medveten om det – men just därför kan man ju fundera över varför man bara skickar hem kommunchefen med ett antal sedelbuntar i sin hand?
Hjälper det honom att hantera sitt problem eller blir det bara ett sätt för honom att finansiera och därmed fortsätta med sitt missbruk? Han behöver ju inte längre köra till jobbet – och han har under 18 månader hur mycket pengar som helst att köpa alkohol för. Och för arbetsgivaren/kommunen blir rehabansvaret tämligen enkelt att hantera.
Varför inte istället ge (f.d.) kommunchefen stöd under tiden han pysslar med andra, passande uppgifter i kommunhuset (eller med handfasta uppgifter i parkförvaltningen)?
Politikerförakt är inget som uppstår från ingenstans. Det är oftast politikerna själva som sår fröet. Gång på gång…