Kristdemokraterna, med Ebba Bush (KD) i spets­en, har länge (långt innan förra valet) hävdat att Sverige måste värna all elproduktion. Såväl småskalig vattenkraft liksom sol- och kärnkraft. Men vad har egentligen hänt? Inget som märks i medborgarnas plånböcker åtminstone.

Subventioner för solceller har dragits in och den småskaliga vattenkraften har samma bekymmer idag som för några år sedan. Ny kärnkraft diskuteras förvisso, frågan är bara när – och om – den blir verklighet. Förtroendet för regeringens energipolitik är troligtvis inte särskilt stort i dagsläget.

Det är i sanning hög tid för regeringen att bestämma sig för om man ska fortsätta att leverera floskler eller om man ska göra verkstad av sina löften.

I Sverige finns flera tusen gamla vattendrivna kvarnar och sågar som i generationer har funnits längs våra vattendrag. I dessa finns en stor potential att producera balanskraft i elnätet, i synnerhet i de perifera delarna av det finmaskiga elnätet. Likaså kan solenergi bidra under dygnets ljusa timmar då behovet av el är som störst. Likväl motarbetas (bland annat) båda dessa produktionsalternativ av regeringen. Man kan med all rätt undra hur partiernas agendor ser ut?

Det pratas i olika termer om ”effekt” och ”produktion” vilket vilseleder elkonsumenterna. Det borde införlivas en standard för hur man från politiskt håll uttrycker sig.

Som elproducent sedan år 2010 tar jag varje vecka emot mejl från Bixia, som jag säljer min el till. Nyligen fick jag ett nyhetsbrev som inleddes med orden ”Idag och två dagar framåt förväntas tillfälliga men kraftiga timprisökningar på el i SE3 och SE4. Anledningen är ett vindstilla Tyskland kombinerat med hög efterfrågan. SE1 och SE2 påverkas inte”.

Lite längre ner i texten står ”Södra och ­mellersta Sverige kan med start idag förvänta sig timpriser på el upp mot 5 kr/kWh under dygnets höglasttimmar”. Deras ”skräckprognos” slog för övrigt fel. Priset landade på över 8 kronor.

Tveksamt på flera sätt…

Det är dags för våra politiker att steppa upp och sluta upp med att ljuga och försköna. Gör istället verkstad av era löften och ge såväl privatpersoner som företag rätt (och ärligt menade) förutsättningar för att ta beslut om vad det är som gäller i framtiden.

Ska vi fortsatt investera i fossila drivmedel eller ska vi hänga på den smått religiösa hallelujasången om en elektrisk framtid? Nästa val står snart nog bakom hörnet – och jag är personligen hyfsat trött på tomma löften. Troligtvis är jag inte ensam om den uppfattningen/känslan.

Det finns ju så klart en naturlig förklaring till att elektriska, tunga fordon inte har blivit en succé. Kanske är det dags att fundera på varför?

Min spontana känsla nu, alltså när jag skriver denna text (den 12 december), är att jag är otroligt glad för att jag inte är ägare till – och därmed inte beroende av – en elbil.

Min gamla Volvo från 2007 får allt rulla ett tag till. Så är det – och så får det bli…