Tunga lastbilar står för en betydande andel av Sveriges utsläpp från inrikes transporter. De utgör bara en bråkdel av fordonen på vägarna, men de kör långt, ofta och tungt. Att ersätta dessa med eldrivna alternativ kan ge stora klimatvinster.

Tekniken finns – flera tillverkare erbjuder redan batteridrivna tunga lastbilar med en räckvidd på upp till 30–40 mil. Det räcker för många regionala transporter och vissa linjetrafikerade sträckor.

Men om elektrifieringen ska kunna skalas upp krävs omfattande investeringar i laddinfrastruktur. Idag finns knappt några publika laddstationer anpassade för tunga fordon i Sverige. En åkeriägare som vill ställa om sin flotta måste i praktiken bygga egen laddning, vilket kräver både tid, pengar och kontakter med ett ofta överbelastat elnät. Och vad hjälper en eldriven lastbil om man inte kan ladda den?

Här måste också Sveriges elförsörjning komma in i debatten. Det räcker inte att fordonen finns om inte elen gör det. En robust, förnybar och geografiskt spridd elproduktion är avgörande. I detta spelar småskalig vattenkraft och solenergi en viktig roll. Genom att ta tillvara på lokala resurser – exempelvis mindre vattenkraftverk och solpaneler på lagerbyggnader och terminaltak – kan vi både avlasta stamnätet och skapa resilienta energisystem där elen produceras nära förbrukningen. Det är särskilt viktigt på landsbygden, där många åkerier och logistikföretag är verksamma och elnätskapaciteten ofta är begränsad.

Regeringen har pekat på elvägar som ett alternativ, där lastbilar laddas under färd via exempelvis elräls i vägen. Det är ett spännande komplement, men det löser inte problemen här och nu. Utbyggnaden kommer att ta tid, och risken är stor att vi fastnar i tekniska diskussioner snarare än att fokusera på lösningar som kan implementeras redan idag.

Elektrifieringen innebär också stora kostnader. El-lastbilar är fortfarande betydligt dyrare än sina dieseldrivna motsvarigheter. För mindre och medelstora åkerier – som utgör ryggraden i svensk godstransport – är det svårt att motivera investeringen utan stöd eller tydliga affärsfördelar. Statliga subventioner har funnits, men är otillräckliga och kortsiktiga. Omställningen kräver långsiktighet och stabila spelregler.

Samtidigt får vi inte glömma bort att elektrifiering inte är den enda vägen framåt. För vissa typer av transporter – långa sträckor i glesbygd, eller transporter med mycket hög vikt – kan biobränslen och vätgas vara bättre alternativ. En teknikneutral strategi behövs, där olika lösningar får samverka för att nå klimatmålen.

Elektrifieringen av godstrafiken är inte en fråga för framtiden – den pågår här och nu. Men för att lyckas krävs ett tätare samspel mellan politik, näringsliv och myndigheter. Staten måste ta ansvar för att bygga ut infrastrukturen, ge tydliga styrmedel och underlätta omställningen för små aktörer. Näringslivet måste våga investera och ställa krav på hållbara transporter i hela värdekedjan.

Sverige har förutsättningarna att bli ett föregångsland inom fossilfri godstrafik. Men det kräver att vi ser hela bilden – inte bara elektrifieringens potential, utan också dess beroende av en stabil och förnybar elförsörjning. Visioner är viktiga, men utan konkret handling riskerar de att stanna vid just visioner.