Riksdagen antog i början av sommaren 2013 regeringens förslag till ändringar av arbetsmiljölagen. Ändringarna innebär att sanktionsavgifter ersätter straff för de allra flesta brott mot arbetsmiljölagen (brott mot själva lagen, mot arbetsmiljöförordningen och mot Arbetarskyddsstyrelsens/Arbetsmiljöverkets föreskrifter).

Med systemskiftet från straff till sanktionsavgifter läggs ett stort ansvar på Arbetsmiljöverket. Dels i fråga om val och utformning av de föreskrifter som ska förses med sanktionsavgifter, dels beträffande tillämpningen av regelverket.

Men framför allt innebär sanktionsavgifterna att verket får en roll som kan sägas spänna över hela fältet: från polis och åklagare till domstol. Från att utreda en regelöverträdelse till att ta ut sanktionsavgiften.

Arbetsmiljöverket beslöt i slutet av mars vilka bestämmelser som skulle ha sanktionsavgift och hur avgiften skulle tas ut. Jämfört med det förslag som gick ut på remiss i höstas så är skillnaderna marginella.

För varje regel som försetts med sanktionsavgift har Arbetsmiljöverket bedömt risknivå utifrån en fyrgradig skala där nivå 4 är den högsta risken.

Risknivåerna har sedan använts för att fastställa avgiftsnivåer för olika överträdelser av reglerna. För en del regler tillämpas fast avgift, lika för alla arbetsgivare. För de allra flesta reglerna används dock en differentierad avgift som är beroende av hur många sysselsatta arbetsgivaren har i verksamheten.

För en regel på risknivå 1 är ”kostnaden” per sysselsatt 90 kronor, på risknivå 2 är den 271 kronor, på risknivå 3 är den 721 kronor och 1 804 kronor på risknivå 4.

Till sysselsatta i verksamheten räknas alla, oberoende av om de arbetar hel- eller deltid. Även inhyrda räknas. Avgiften anpassas enligt en matematisk formel till antalet sysselsatta: Minsta avgift + (antal sysselsatta – 1 x kostnaden per sysselsatt). Summan avrundas nedåt till närmaste jämna hundratal. Arbetsgivare med 500 eller fler sysselsatta får alltid betala högsta avgift.

För en arbetsgivare med exempelvis 15 sysselsatta blir sanktionsavgiften:

– 6 200 kronor för risknivå 1
– 18 700 kronor för risknivå 2
– 50 000 kronor för risknivå 3, och
– 125 200 kronor för risknivå 4.

För åkeribranschen är det framförallt tre föreskrifter som är av betydelse. Det är föreskrifterna om besiktning av lyftanordningar och vissa andra tekniska anordningar (AFS 2003:6), om användning av truckar (AFS 2006:5) och om tillfälliga personlyft med kranar eller truckar (AFS 2006:7).

Den första föreskriften reglerar krav på besiktning av bland annat kranar, kranhytter och bakgavellyftar. För brott mot besiktningsreglerna gäller en differentierad sanktionsavgift på mellan 40 000 och 400 000 kronor (risknivå 3).

Samma sanktionsavgifter gäller för kravet på dokumentation (bland annat senaste besiktningsintyg och instruktioner för användning, drift och skötsel som är väsentliga) för den arbetsgivare som använder besiktningspliktiga anordningar.

Även för den som använder kranar eller truckar försedda med arbetskorgar finns liknande krav på besiktning och dokumentation, och sanktionsavgifterna är desamma.

(TYA har gett ut en Besiktningsguide för transportbranschen. Guiden ger vägledning om vilken utrustning som ska besiktigas, när besiktningen ska utföras och hur resultatet ska tolkas. Guiden kostar 100 kronor för TYA-anslutna företag, 300 kronor för övriga).

I föreskrifterna om användning av truckar finns en bestämmelse som säger att en truckförare ska ha ett skriftligt tillstånd av arbetsgivaren (inte att förväxla med utbildningsbevis/truckkort). Om truckföraren är inhyrd ska tillståndet istället utfärdas av inhyraren. Tillståndet ska vara personligt och ge besked om vilka typer av truckar och vilka arbetsuppgifter det gäller för.

Bestämmelsen är i dag inte straffsanktionerad men 1 juli införs en sanktionsavgift på mellan 15 000 och 150 000 kronor (risknivå 2), för den arbetsgivare/inhyrare som bryter mot kravet på tillstånd.

Systemskiftet från straff till sanktionsavgifter kan bli en obehaglig och dyr överraskning för de arbetsgivare som inte har ett fungerande systematiskt arbetsmiljöarbete, och koll på vad som gäller.

Vid ett första påseende kan de båda systemen framstå som snarlika, men där finns stora skillnader.

För straff/företagsbot måste åklagaren kunna visa att någon ”uppsåtligen eller av oaktsamhet” brutit mot bestämmelser meddelade med stöd av arbetsmiljölagen.

För att Arbetsmiljöverket ska kunna påföra någon en sanktionsavgift krävs varken oaktsamhet eller uppsåt. Frågor som hur och varför saknar betydelse, det centrala är att en överträdelse av en regel skett.

Dessutom visar hanteringen av de regler som redan i dag har sanktionsavgift att det är ytterst sällsynt att den som inte accepterar ett föreläggande om sanktionsavgift slipper undan genom att överklaga. Förvaltningsrätt/kammarrätt går som regel på Arbetsmiljöverkets linje och dömer ut avgiften.

Till det kan läggas att de sanktionsavgifter som nu införs oftast är betydligt högre än de företagsböter som hittills dömts ut.