Tommy Pilarp är jurist på Svenska Transportindustriförbundet, STIF, och han förklarar att själva kombidirektivet kan svenska regeringen inte ändra på då det hör hemma på EU:s bord, men Yrkestrafikförordningen ligger här och har nu korrigerats i vissa delar.
– Yrkestrafikförordningen stämde inte överens med kombidirektivet som sett likadant ut sedan 1992, säger han. Den svenska yrkestrafiklagstiftningen har på ett antal punkter skilt sig från kombidirektivet.

Det handlar framför allt om de sträckor gods i kombitrafik får transporteras på väg mellan de olika omlastningsstationerna. I den ursprungliga versionen på engelska, har det stått ”nearest suitable” (närmast lämpliga) omlastningsstation, medan det i den svenska översättningen tills nu har stått ”närmaste omlastningsstation”. Nu är detta korrigerat till ”närmast lämpliga”.

Vad som däremot inte finns att läsa, någonstans, är vem som ska avgöra vad som är ”närmast lämpliga”. Är det speditörens plånbok, eller kundens tidsperspektiv och dennes plånbok? Eller ska vi inte bara följa beskrivningen av kombidirektivets grundläggande syfte – att avlasta vägnätet och minska miljöpåverkan?
– Ja du, det där har inte klarlagts och kan beskrivas som en ”het potatis” i de flesta läger, avslutar Tommy Pilarp som också vill få detta utrett.

Således har vi tagit ett litet steg framåt och fått samma ordalydelse, men den stora frågan om vem som ska avgöra det ständigt ifrågasatta begreppet ”närmast lämpliga”, förblir även framledes föremål för tvister.