Ett tiotal överklaganden har landat hos förvaltningsrätten sedan den 1 januari 2015 då straffet för otillåtet cabotage omvandlades från böter till en sanktionsavgift om 40 000 kronor. Förvaltningsrätten har under 2016 avvisat två överklaganden efter att de överklagande åkerierna inte besvarat myndighetens frågor. Nyligen kom domarna i ytterligare fem fall.
Den 1 januari 2015 ändrades lagstiftningen så att bestraffningen för otillåtet cabotage är en sanktionsavgift om 40 000 kronor istället för böter. I det fall ett åkeri som misstänks ha utfört cabotagetransporter i strid mot reglerna vill överklaga Transportstyrelsens beslut, ska detta ske till förvaltningsrätten.
Hos förvaltningsrätten har man tagit emot ett tiotal överklaganden. Det äldsta ärendet härrör från en kontroll i Västra Götaland den 9 april 2015. Nyligen kom domen i det ärendet samt i ytterligare fyra.
I ett av ärendena hade dragbilen utfört fem cabotagetransporter under sex dygn. Åkeriet från Estland menar dock i sitt överklagande att det i själva verket handlar om tre inrikes transporter och ”en eller två intermodala transporter”.
Trots en pedagogiskt uppställd tidsaxel där transporterna redovisas, väljer förvaltningsrätten att avslå överklagandet.
Ett annat ärende handlar om ett rumänskt åkeri vars chaufför hade påbörjat en inrikes transport innan den internationella transporten var avslutad. Även i det här fallet gick förvaltningsrätten på Transportstyrelsens linje och har därför avslagit överklagan.
I två ärenden handlar det om att åkerierna, båda från Bulgarien, inte har kunna bevisa att de haft en inkommande internationell transport till Sverige.
Förvaltningsrätten väljer att i de fyra nyss nämnda fallen avslå överklagandet. Men i det äldsta ärendet, det från i april 2015, bifaller man den klagande som därmed får tillbaka sanktionsavgiften, 40 000 kronor.
Även detta ärende handlar om att det rumänska åkeriet inte har kunnat bevisa inkommande internationell transport vid tidpunkten då kontrollen ägde rum. Detta trots att man hade gott om tid på sig, femton timmar närmare bestämt enligt polisrapporten.
Först två månader senare lämnade åkeriet in bevisningen, strax innan Transportstyrelsen skulle fatta sitt slutgiltiga beslut i ärendet.
I förvaltningsrättens beslut står att läsa att då Transportstyrelsen endast har haft synpunkter på att åkeriet vid kontrolltillfället inte har kunnat bevisa den inkommande internationella transporten utan först långt senare – och att man när bevisningen väl inkommit, inte uttryckligen haft några misstankar om efterhandskonstruktion, väljer förvaltningsrätten att bifalla överklagandet. Det rumänska åkeriet får därmed tillbaka det inbetalda beloppet om 40 000 kronor.
Proffs kommer att följa upp om någon dom överklagas. Det intressanta är hur rätten har bedömt uttrycket ”vid kontrolltillfället”, såsom det står i förordningen om internationella vägtransporter, SFS 1998:786 3 a §, vad gäller att bevisa den inkommande internationella transporten*.
De som eventuellt vill driva sina ärenden vidare, har nu möjlighet att vända sig till Kammarrätten.
*) SFS 1998:786 3 a § Det bevismaterial som föreskrivs i artikel 8.3 i förordning (EG) nr 1072/2009, i lydelsen enligt rådets förordning (EU) nr 517/2013 av den 13 maj 2013, ska vid kontrolltillfället kunna visas upp på begäran av en polisman eller tulltjänsteman. Förordning (2014:1063).
Länk till Förordning (1998:786) om internationella vägtransporter inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).