Det här är min sista krönika i egenskap av polis. Jag går i pension inom en snar framtid. Det betyder inte att jag tänker sluta att skriva men jag kommer då att ?bara? vara krönikör, och kanske inte förekomma lika ofta som hittills. Men det finns en fördel med allt, som krönikör kan jag framföra mina åsikter på ett annat sätt och ta ut svängarna utan att fundera på om eller vem jag råkar trampa på tårna.
Så hur ser då min allra sista poliskrönika ut? Jo?

Alkoholpåverkad låter man bilen stå. Alltid. Det är en regel som är väl förankrad bland oss medborgare. Vi blir inte enbart straffade om vi kör rattfulla, vi fördöms socialt också. Med rätta. Men alla omständigheter i samband med körningen ska beaktas när det gäller att rättsligt fastställa om rattfylleribrottet är grovt eller av normalgraden. Det fick en man från Järfälla som varit ute och festat vid en leverantörstillställning erfara. Sedan han glad i hatten klokt nog tagit taxi hem uppstod en förveckling i samband med att han skulle betala taxiföraren. Passageraren upptäckte nämligen att han tappat sin plånbok. Och den behövs naturligen för att klara av betalningen för taxifärden. Efter en del strul och förvecklingar fick mannen för sig att han kunde ha tappat plånboken i samband med att han mekat med en äldre bil som stod på gräsmattan på den egna tomten vid huset. För att se om plånboken kunde ligga under bilen backade han den någon halvmeter. Precis då kom polisen. Och så uppdagades det att han var rejält rattfull (alkoholkoncentrationen i hans utandningsluft uppgick till 0,95 milligram per liter).

För tillfället känner jag mig lite vilsen i tillvaron. Alla pratar om att det är KRIS nu. Det känns inte bra och oron gnager i magen. Samtidigt vet jag inte varför jag är orolig. Jag har inga aktier som ska säljas och påverkas inte heller på andra sätt av krisen. Vilsenheten, och oron, beror nog mest på att jag inte riktigt fattar hur det har kunnat bli så här.